Motivering (skydd): Trefaldighetskyrkan eller Tyska kyrkan i Karlskrona började uppfördes vid Stortorget 1697, knappt två decennier efter stadens grundande. Sedan Skåne och Blekinge blivit del av Sverige insåg Karl XI behovet av en flottbas närmare kontinenten för att befästa rikets östersjövälde. Erik Dahlberg och Nicodemus Tessin d.ä. fick ansvara för att över några glest bevuxna klippiga öar lägga ut den storslagna stadsplan som ännu betraktas som Sveriges enda fullt utförda barockplan, en rutnätsplan kompletterad med strålgator samt en centralaxel och monumental platsbildning i Stortorget som saknar motsvarighet i svenskt stadsbyggande.
Utöver Trefaldighetskyrkan i söder och Fredrikskyrkan i öster finns idag inga kvarstående byggnader från barockepoken vid Stortorget, främst till följd av den stora stadsbranden 1790. Rådhuset från 1798 som är ombyggt i flera omgångar är emellertid stilmässigt anpassat efter kyrkorna och utgör fond i väster. I övrigt är byggnadsbeståndet av varierande ålder, bland annat bör nämnas Vattenborgen av F.W. Leijonancker i medeltidsinspirerad stil från 1863, Stadshotellet från 1890 av Gustaf Paulsson och P.A. Löfgren, Wolter Gahns funktionalistiska stadsteater från 1939 samt stadsbiblioteket från 1959 av Jan Wallinder. Centralt på torget står sedan 1897 skulptören John Börjesons staty över stadens grundare Karl XI.
Som en av Europas bäst bevarade örlogsstäder med bebyggelse av mycket hög arkitektonisk, konstnärlig och teknisk kvalitet är Karlskrona både utpekat som riksintresse för kulturmiljövården och upptaget på Unescos världsarvslista. Utöver Stortorget som monumental platsbildning, dess båda barockkyrkor samt byggnader och anläggningar kopplade till militära och civila maritima verksamheter nämns bland annat den bibehållna stadsplanen, offentliga byggnader med koppling till stadens funktion som residensstad samt inslagen av låg trähusbebyggelse som uttryck för riksintresset.
Trefaldighetskyrkan uppfördes för stadens tyska församling och för ritningarna stod Nicodemus Tessin d.y., en av landets genom tiderna mest inflytelserika arkitekter. För Tessin, som även ritade den senare uppförda Fredrikskyrkan, var centralkyrkan den mest fulländade formen inom kyrkoarkitekturen. Förebilderna fanns i den romerska renässansens kupoltäckta centralkyrkor och i förlängningen även antikens rundtempel med Pantheon som främsta företrädare. I Sverige hade bland andra Jean de la Vallé, Erik Dahlberg och Tessin d.ä. utforskat rundtemplet som koncept för gravkapell och kyrkor, och när grundstenen för Trefaldighetskyrkan lades var två centralkyrkor ritade av Tessin d.y., Kung Karls kyrka i Kungsör samt Drottningholms slottskyrka, redan under uppförande. Trefaldighetskyrkan med oktagonal planform och fyra korsarmar, där den norra utgörs av en öppen portik, invigdes 1709 men då med kupolen provisoriskt avtäckt med segelduk. Portiken mot torget i norr kom inte till utförande förrän på 1860-talet och dessförinnan hade kyrkan drabbats svårt av stadsbranden 1790 som lämnade byggnaden stående med endast murverken kvar. För återuppbyggnaden ansvarade Olof Tempelman som efter dåtidens ideal gav kyrkan en mer nyantik prägel med flackare och sfärisk (i stället för oktagonal) kupol och med lägre lanternin. Efter att portiken uppförts 1862, under ledning av arkitekt F.W. Byström men efter såväl Tessins som Tempelmans intentioner, har kyrkan genomgått få förändringar. Exteriören präglas ännu tydligast av Tessins strikta och återhållsamma gestaltning med ockragula fasader indelade av joniska kalkstenspilastrar, accentuerat av de framskjutande korsarmarnas tempelgavlar. Byggnaden är ett illustrativt exempel på den svenska barockens utveckling mot nyantika ideal, förstärkta av Tempelmans justeringar ett århundrade senare. Trefaldighetskyrkan betraktas allmänt som en av landets mest konsekvent utförda centralkyrkor och lyfts ofta fram som den märkvärdigaste av Tessins karolinska barockkyrkor.
När kyrkan återinvigdes 1802 var det med provisorisk inredning och först 1814 färdigställdes den fasta inredningen med klassicerande altaruppsats och predikstol av amiralitetsbildhuggaren Johan Törnström, som i övrigt främst är känd för sina högklassiga galjonsfigurer. Törnström ansvarade tillsammans med sin son Immanuel även för kupolens karaktäristiska dekorationsmåleri som imiterar ett kassettak och ger kupolen illusionen av att vara högre än den verkligen är. Måleriet håller yppersta hantverksmässiga och konstnärliga kvalitet och takgestaltningen får anses vara det individuellt mest framträdande inslaget i kyrkorummet. Av största betydelse för upplevelsen av interiören är även den sinnrika bänkinredningen som huvudsakligen är indelad i fyra cirkelsegmentformade slutna kvarter med sittbänkar riktade dels mot koret, dels mot kyrkorummets mitt. 1828 kompletterades inredningen med orgel av orgelbyggare P.Z. Strand och orgelfasad och orgelläktare ritad av C.G. Blom Carlsson. En av de främsta anledningarna till att vi idag kan uppleva ett i det närmaste oförändrat och inom svenskt kyrkobyggnadsbestånd unikt kyrkorum från tidigt 1800-tal är att Trefaldighetskyrkan sedan upplösningen av Tyska församlingen 1846 och övergången till stadsförsamlingen har varit att betrakta som en överloppskyrka. Fredrikskyrkan har fortsatt vara församlingens huvudkyrka och förändringstrycket har därmed varit lågt. Tankar om alternativa användningsområden såsom krematorium, bibliotek, konsertlokal mm har allt sedan 1930-talet diskuterats men aldrig kommit längre än till idéstadiet, då ingreppen i det arkitekturhistoriskt och konstnärligt synnerligen värdefulla kyrkorummet bedömts vara allt för stora.
Trefaldighetskyrkans lilla gräsbevuxna kyrkogård med slingrande grusade gångsystem bevarar ett fåtal gravvårdar utspridda i gräset, representerande olika stilideal under 1800-talet. Till största del rör det sig om lägre hållna klassicistiska gravstenar i kalksten och granit av relativt enkel karaktär och typiska för århundradets förra hälft. Här finns även ett flertal gjutjärnskors i varierande utföranden samt några mer monumentala vårdar i form av brutna kolonner med urnor. Tre gravplatser omgärdas av järnstaket. Särskilt personhistoriskt intresse tilldrar sig amiralitetsbildhuggaren Johan Törnströms gravsten. Vegetationen utgörs av mindre buskar och några solitära lövträd, däribland ett sorgeträd, samt en ofullständig trädkrans av äldre högväxta lövträd, bland annat kastanj, lind och ask, trädslag med lång kontinuitet på kyrkogården.
Kyrkogården präglas starkt av att användningen som begravningsplats historiskt sett varit ytterst begränsad, vilket liksom för stadens övriga kyrkor har sin främsta förklaring i Trossöns bergrika markförhållanden. Menigheten begravdes i allmänhet på Gamla kyrkogården på Aspö medan församlingens mer bemedlade medlemmar fick sin sista vila i köpta gravkammare under kyrkan eller i omkringliggande landsortskyrkor. Gravplatserna under kyrkan reducerades emellertid kraftigt efter återuppbyggnaden 1802 och i samband med att fältsjukan 1808 drabbade staden gavs tillstånd för 16 jordgravar på kyrkogården vilka senare kom att permanentas som familjegravar som ersättning för avstådda gravplatser under kyrkan. Begravningar vid stadskyrkorna avvecklades snart i och med anläggandet av Vämö begravningsplats som invigdes 1856. Av gravkamrarna är idag endast det Wachtmeisterska gravkoret ännu i bruk, inrättat för amiralgeneralen och greven Hans Wachtmeister som på uppdrag av Karl XI ansvarade för Karlskronas grundande och senare även tog initiativet till Tyska församlingen och Trefaldighetskyrkans uppförande.
Inventeringsår (1998)
Byggnadsdel (1998): Kor - Rakt, Korsarm, Kor - Smalare, Kor - Söder
Inventeringsår (2020)
Kyrkans planform utgörs av en oktagon med framskjutande korsarmar i fyra väderstreck, där den sannolikt på fast berg och är enligt varierande uppgifter utförda i gråsten samt kalk- eller sandsten. Övriga murverk är utförda i kalksten och tegel i skalmurskonstruktion. Fasaderna är spritputsade och kalkavfärgade med bränd och obränd terra samt guldockra, medan den spritputsade sockeln är avfärgad i grått.
Fasaderna indelas av vertikala listverk och lågerhuggna joniska pilastrar som bär upp en profilerad, kraftig gördelgesims som liksom den ovanliggande attikavåningens lisener är utförda i huggen kalk- och sandsten, med viss del utbytt sten. Lisener saknas i vid de mindre, triangulära fasadpartierna i anslutning till korsarmarna, frånsett vid portiken i norr, en förenkling som troligen härrör från återuppbyggnaden efter branden 1790.
Oktagonens fasader är tredelade där de centrala partierna har ett högt och smalt rakt avslutat fönster om nio blyspröjsade lufter i grönmålat trä, samt ett övre fönster bestående av två likadana lufter. Sidopartierna har rundbågiga nischer under cirkulära blinderingar, vilka liksom fönsteromfattningarna är utförda i grå slätputs. Korsarmarnas sidofasader har samma fönstergestaltning som de beskrivna mittpartierna, medan deras gavelfasader liksom fasaden vid huvudentrén är utformade enligt samma princip, med rundbågiga nischer och rundlar, men med dörrar istället för de nedre fönstren i samtliga väderstreck utom söder. Här är korets fönster sedan 1940-talet igensatt från insidan men utvändigt bevarar det sina glasmålningar och sin rundbågiga indelning. Dörrarna i övriga väderstreck utgörs av rakt avslutade pardörrar med fyra halvfranska fyllningar per dörrblad, målade i samma gröna kulör som fönstren. Till dörrarna i väster och öster leder dubbla fritrappor i kalksten medan huvudentrén nås via en framförliggande trappa med trapplopp åt tre väderstreck. I västra trappans murverk finns ingången till källaren genom en rakt avslutad pardörr med gråmålad liggande panel och i sydvästfasadens sockel täcker två gråmålade järnluckor ett fönster till källaren.
Huvudentréns portik, som inte kom till utförande förrän 1859, utgörs av fyra kolonner av öländsk kalksten som höggs redan på tidigt 1700-tal, kompletterade med kapitäl och bjälklag av målat gjutjärn. Till skillnad från korsarmarna, där de profilerade gesimserna är utförda i slätputsat tegel, är portikens listverk uppbyggda som tandsnittslister av små konsoler i kalksten. Undertaket är kassetterat i målat trä. Portiken är liksom korsarmarna avtäckta av flacka kopparklädda sadeltak. Oktagonen täcks av en halvsfärisk kupol i träkonstruktion klädd med kopparplåt i skivtäckning med svagt förskjutna tvärfalsar. Kupolen avslutas med en låg och bred lanternin med parställda småspröjsade fönster i vitmålad ek. Lanterninen kröns av ett förgyllt kors ståendes på en glob.
Interiör
Kyrkorummet har cirkulär planform med korsarmar i samtliga väderstreck utom i norr vid huvudentrén. Golven är belagda med såpskurade plankgolv. I koret, som inryms i södra korsarmen, är golvet tre steg högre och belagt med kalkstensplattor. De slätputsade och vitkalkade väggarna indelas av kraftiga joniska pilastrar i gips som bär upp en kraftig takfotslist med tandsnitt. Över rummet spänner en kupol vars brädklädda insida har kassettaksimiterande dekorationsmåleri i brunröd kulör föreställande listverk och rosetter/medaljonger. Målningen ger kupolen illusionen av att vara mer högrest än den i själva verket är. Valvhjässan har en rundad öppning mot lanterninen, vars tak pryds av en förgylld strålglans med inskriptionen JAHVE på hebreiska. Korets innertak är utformat som ett valmat sadeltak, brädklätt och vitmålat. Över korsarmarna spänner svagt stickbågiga brädvalv. Fönstren har spröjsade vitmålade innerbågar. De djupa fönsternischerna i sydväst, sydöst, nordväst och nordost upptas av slutna bänkar där väggarna är klädda med grönt tyg inramade av förgyllda meanderbårder. Korets södra fönster är sedan 1948 igensatt.
Genom kyrkans tre entréer i norr, väster och öster nås mindre vindfång från vilka trappor leder upp till orgel- och korsarmsläktarna. Vid huvudentrén i norr är upptar vindfånget endast yttermurens djup, medan de i öster och väster utgörs av brädinklädda rum i rummen, med spröjsade fönster ut mot korsarmarna i trapploppen samt utrymmen för förråd och wc. De östra och västra vindfången har mot kyrkorummet rakt avslutade pardörrar med rundbågiga omfattningar, allt målat i brunrött. Dessa dörrar flankeras av grönmålade pardörrar med krysspröjsade och delvis glasade överdelar samt förgyllda rundbågiga omfattningar. Dörrparen åt söder är blinddörrar. Dörrarna indelas av träpilastrar. I norr har dörrpartiet liknande gestaltning men med högre omfattningar och enklare dörrblad.
De östra och västra läktarna vilar i murverken och har barriärer uppbyggda som ramverk med rektangulära och cirkulära blinderingar. Läktarna har mot sluttande golv och bänkinredning. Orgelläktaren bärs i framkant upp av fyra marmorerade kolonner med kapitäl utformade som volutformade konsoler. Läktarbarriären är utförd i enkel ramverkskonstruktion, målad i två grå kulörer och dekorerad med förgyllda lyror. Arkitektonisk utgör barriären postament i orgelfasaden som är integrerad med läktaren.
Vinden nås via en lucka med stuga från västra läktaren. Takkonstruktionen är uppbyggd med så kallade svenska takstolar i furu samt en fackverkskonstruktion mellan den inre kupolen och yttertaket. Runt kupolen, som är isolerad med mineralull, och ut till korsarmarna löper en inspektionsspång. Av gravkamrarna i källaren återstår sedan branden 1790 endast det Wachtmeisterska gravkoret som nås via luckor i långhusgolvet framför koret. Övriga utrymmen används idag för förvaring och apparatrum.
Inredning och inventarier
Altaret utgörs av ett blockaltare i grå- och vitmålat trä som tillkom efter branden 1790. På framsidan finns en mindre lucka.
På altaret står ett altarkors, ritat av J.A. Hawerman och tillverkat av galjonsbildhuggaren Carl Gustaf Glader 1843 för Fredrikskyrkan, där det var placerat fram till 1948 då det efter förslag av landsantikvarie Reinhold Odenkrants överfördes till Trefaldighetskyrkan. Det förgyllda latinska korset i trä har svepduk och törnekrona.
Altaruppsatsen i gråmarmorerat trä är utförd av amiralitetsbildhuggaren Johan Törnström och färdigställdes 1814. Kompositionen är ett gavelmotiv där toskanska kolonner på höga postament bär upp en stickbågigt avslutad fronton, vilken genombryts av en förgylld strålglans med moln och keruber. Centralt i strålglansen finns ett ljusinsläpp mot det bakomliggande fönstret med en hängande duva i papier-maché.
Altarringen med rektangulär planform och grind i öster är uppbyggd av urnformade balusterdockor, snedställda postament i hörnen och profilerad överliggare, allt i gråmarmorerat trä. Knäfallet är klätt med gult tyg.
Predikstolen i trä som är placerad direkt söder om östra korsarmen är också den ett verk av Törnström från 1814. Korgen med rektangulär planform vilar på ett högt gråmarmorerat postament som sedan 1860-talet inrymmer sakristian, vilken nås via dörrar i norr och söder medan en trappa i söder leder upp till predikstolen. Korgens barriär av urnformade balusterdockor är samkomponerad med altarringen och försedd med en drapering av skuret och förgyllt trä där korset, törnekronan stentavlorna med lagtexterna samt en kalk framställs i mittmedaljongen. På barriären stående blomsterprydda och kannelerade kolonnetter bär upp gråmålade pelare på vilka i sin tur den tältliknande baldakinen vilar. Baldakinen har rektangulär planform med stickbågigt framskjutande mittparti, förgylld lambrekäng i snidat trä och grönmålat undertak. På väggen under baldakinen hänger sedan 1964 en vävd väggbonad med abstrakt mönster i gråbruna kulörer designad av Marianne Bengtsson.
Dopfunten av röd öländsk kalksten är tillverkad 1685. Cuppa, skaft och fot har oktagonal planform och pryds av västornamentik och inskriptioner. Flera källor uppger felaktigt att dopfunten tidigare tillhört Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm, sannolikt på grund av en missuppfattning av informationen i Sveriges kyrkor (1951). Rätt läst framgår att dopfunten tidigare stått i Hedvig Eleonora kyrka i Karlskrona, det vill säga den första tillfälliga stadskyrka i trä som var belägen vid hörnet Drottninggatan – Östra Köpmansgatan. Stilmässiga jämförelser görs emellertid med dopfunten i just Hedvig Eleonoras kyrka i Stockholm från 1678, där båda är av en typ som är allmänt spridd i Småland och Östergötland och troligen tillverkade i en verkstad på norra Öland.
Den slutna bänkinredningen som tillkom 1814 är indelad i fyra cirkelsegmentformade kvarter med bänkar delvis riktade mot koret i söder, delvis riktade mot kyrkorummets mitt. Bänkar finns även i östra och västra korsarmarna, i fönsternischer samt på läktarna. Dörrar, ryggstöd och bänkskärmar är utförda i ramverkskonstruktion, sockel och överliggare har enkel profilering. De norra kvarterens bakre rader har delvis förhöjda ryggar eller gallerverk. Bänkinredningen är invändigt gråmålad medan utsidorna är målade i en dämpad rosa kulör med vita fyllningsprofiler och svarta socklar. Dörrarna har därtill målad bänknumrering, individuell för vardera kvarter. Psalmbokshållare, fotstöd samt egensinniga förvaringslådor för psalmböcker förekommer i varierad omfattning.
Orgeln med 20 stämmor fördelade på två manualer och bas tillverkades av den framstående och produktive orgelbyggaren Pehr Zacharias Strand i Stockholm. Frågan om orgelbyggnad hade vid återuppbyggnaden fått nedprioriteras på grund av pengabrist. 1822 skänkte tobaksfabrikören S.C. Rettig en orgel med åtta stämmor som emellertid visade sig väl liten. Rettig sköt två år senare till ytterligare medel och Strands orgel med fasad ritad av arkitekt Carl Gustaf Blom Carlsson kunde slutligen invigas på nyårsdagen 1828. Orgelfasaden är inkorporerad i läktarbarriären och har arkitektonisk uppbyggnad där läktarbarriären fungerar som postament. Ovan detta ett mittparti där kopplade joniska kolonner bär upp en rundbågig arkitrav prydd av förgyllda änglahuvuden. Fasaden är i rundbågen genombruten mot det norra fönstret och här är även spelbordet placerat, vänt mot väster. De lägre och rakt avslutade sidopartierna artikuleras av tureller krönta av lyror och horn. Färgsättning går i grått med förgyllda detaljer. Orgeln har renoverats 1905, byggts om 1934 och återställts i ursprungligt skick 1962. Tidigare färgsättning gick i vitt.
Bland övriga föremål med betydande kulturhistoriska värden bör nämnas psalmnummertavlor från tidigt 1800-tal, en fattigkista samt en rad belysningsverktyg. Till de senare hör två ljuskronor från 1722 som tillsammans med nattvardsredskap och en minnestavla vars ram kröns av kyrkan i snidad relief var de enda föremål som räddades ur branden 1790.
Fasadkulör (2020): Gul
Byggnadsdel (2020): Korsarm, Kor - Söder
År 1685 Specifika inventarier - dopfunt
Dopfunt av röd öländsk kalksten, ursprungligen tillhört Gamla stadskyrkan Hedvig Eleonora
År 1697-1714 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Långhus, kor och fyra korsarmar. Kyrkan brann 1790 och återuppfördes 1791-1802 efter Olof Tempelmans ritningar.
Arkitekt: Nicodemus Tessin d y
Byggmästare: Rudolf Bientz
År 1802 Återinvigning
Återinvigning efter restaurering
År 1814 Fast inredning - altaruppsats
Altaruppsats
Konstnär - Bildhuggare: Johan Törnström
År 1814 Fast inredning - predikstol
Predikstol
Konstnär - Bildhuggare: Johan Törnström
År 1828 Fast inredning - läktare
Orgelläktare
Arkitekt: Carl Gustaf Blom-Carlsson
År 1843 Fast inredning - altaruppsats
Kors med svepduk
Konstnär - Bildhuggare: Carl Gustf Glader
Arkitekt: Johan Adolf Hawerman
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin