Motivering (skydd): Vämö är beläget direkt söder om fastlandet och norr om Karlskronas stadskärna på Trossö. När Vämö begravningsplats invigdes 1856 var Vämö ännu en lantlig miljö där bebyggelsen i stort begränsades till ett fåtal vägkrogar längs den enda landvägen till Karlskrona, och ön nyttjades ofta som plats för militära exerciser eller som utflyktsmål för stadens invånare. Såväl begravningsplatsens närmiljö som Vämö i sin helhet har sedan senare delen av 1800-talet kommit att påverkas av en omfattande exploatering, med framdragande av järnväg och nya infartsleder, utfyllnader mot Hästö och Pantarholmen samt anläggande av bland annat länslasarett, kasernområde (idag högskola), trädgårdsstad, hembygdsparken Wämöparken och flerbostadsområden.
Vämö begravningskapell uppfördes 1906 efter ritningar av arkitekt August Strehlenert (1853–1909), som hade varit verksam i Karlskrona sedan 1874 och ritat ett stort antal byggnader i staden. Bygget finansierades genom en donation från auditören, riksdagsmannen och tidigare polismästaren i Karlskrona Wilhelm Lindahl och dennes hustru Hilda. Strehlenert gav kapellets exteriör en eklektisk komposition där Trefaldighetskyrkan, ett av Nicodemus Tessin d.y:s två barocktempel vid Stortorget, sannolikt inspirerat till centralkyrkoplanen. Tessins förebilder fanns i sin tur i den romerska renässansens kupoltäckta centralkyrkor och i förlängningen även antikens rundtempel med Pantheon som främsta företrädare. Kapellets vitmålade fasader med triglyffriser och festonger ger ett övergripande klassicistiskt uttryck. I de grunda strävpelarna som indelar fasaderna märks samtidigt att nygotiken ännu var rådande kyrkobyggnadsideal medan modestilen för dagen, jugend, fick en framskjuten position i växtornamentiken kring huvudentrén. Trots tillkomsten av stadsarkitekt Sigge Ulléns korsarmar, som förutom att förändra kapellets planform och volym även inneburit att strävpelarnas nedre delar och jugendornamentiken byggts in (den senare går ännu att beskåda i vapenhuset), får kapellets exteriör sägas vara en välbevarad representant för det tidiga 1900-talets eklektiska kyrkobyggnadsarkitektur.
Även om interiörens ursprungliga gestaltning inte är känd har förändringstrycket uppenbart varit större här. Korsarmarnas tillkomst har skapat nya rumssamband, där inrättandet av kor i den södra armen varit av störst betydelse. Ytskikt, inredning och inventarier framstår till största del vara tillkomna under de senaste två eller tre decennierna. Sannolikt ursprungliga detaljer är kupolen med sin putsade och blåmålade insida med underliggande profilerad taklist, liksom ett av de ursprungliga rundbågiga fönstren med blyspröjsade polykroma glasmålningar och textband.
Kyrkogården präglas av planen från 1926 med dess dominerande mittaxel och alléer. Strukturen är i huvudsak en klassisk rutnätsplan, där merparten av kvarteren har grustäckta familjegravar med omfattningar av sten eller buxbom mot gångstråken medan de inre gräsbevuxna ytorna upptas av linjegravar. Gångsystemen är grusade med några få undantag som sedan 1950-talet är asfalterade. Låga stående gravstenar dominerar tillsammans med de breda vårdarna vid familjegravarna, men de flesta gravvårdsidealen sedan senare delen av 1800-talet är representerade.
Inventeringsår (2006)
Inventeringsår (2020)
Kyrkomiljön
När örlogsstaden Karlskrona anlades på 1680-talet behövdes mark för jordbruk och djurhållning tas i anspråk norr om stadskärnan på Trossö. På den större Vämön närmast fastlandet utvecklades med tiden ett system med så kallade stadsfarmar – arrendegårdar på stadens mark. En kort period under stadens uppförande fanns provisorisk hamn för örlogsflottan på Hästös södra del och varv på motsatta Vämöstranden. Verksamheterna flyttades efter fem år till Trossö, men i anslutning till varvet lär ha funnits en kyrkogård och på Vämö fanns under de kommande århundradena begravningsplats för Amiralitetsförsamlingen, en så kallad fattigkyrkogård samt epidemikyrkogård.
När Vämö begravningsplats invigdes 1856 var Vämö ännu en lantlig miljö där bebyggelsen i stort begränsades till ett fåtal vägkrogar längs den enda landvägen till Karlskrona, och ön nyttjades ofta som plats för militära exerciser eller som utflyktsmål för stadens invånare. Såväl begravningsplatsens närmiljö som Vämö i sin helhet har sedan senare delen av 1800-talet kommit att påverkas av en omfattande exploatering, med framdragande av järnväg och nya infartsleder, utfyllnader mot Hästö och Pantarholmen samt anläggande av bland annat länslasarett, kasernområde, trädgårdsstad, hembygdsparken Wämöparken och flerbostadsområden.
Kyrkogård
Trossös bergrika markförhållanden begränsade möjligheterna för kyrkogårdar vid stadskyrkorna. För den mer bemedlade delen av innevånarna var det redan från stadens anläggande vanligt att begravas i Ronneby eller andra kringliggande landsortskyrkor. För denna grupp tillkom i och med Trefaldighetskyrkans och Fredrikskyrkans uppförande gravkammare under kyrkobyggnaderna, men i Trefaldighetskyrkans fall kom dess antal kraftigt att begränsas efter stadsbranden 1790. Menigheten begravdes istället i stor utsträckning på den så kallade Gamla kyrkogården på Aspö eller på Fattigkyrkogården på Vämö, där även Amiralitetsförsamlingen hade begravningsplats vid den gamla varvsplatsen. Diskussioner om en ny begravningsplats för stadens alla församlingar hade förts sedan 1790-talet och 1821 beslutades att en sådan skulle anläggas på Vämö. Begravningar i svenska kyrkor hade förbjudits 1810 och utflyttning av begravningsplatser från stadskärnorna var ett vanligt grepp i den förbättring av folkhälsan som skedde i Europa under 1800-talet. Trots detta motsatte sig den allmänna opinionen i Karlskrona länge att deras sista viloplats skulle förläggas utanför staden. Först efter att Tyska församlingen i Trefaldighetskyrkan 1846 uppgått i stadsförsamlingen kunde planerna börja konkretiseras. 1854 inleddes anläggningsarbetena och 31 augusti 1856 kunde Vämö begravningsplats slutligen invigas.
De äldsta delarna av kyrkogården utgörs av de sex nordöstra kvarteren, som ursprungligen omgärdades av stenmur och trädkrans och genomlöptes av en allé. Trädkransar fanns även runt varje kvarter. Kyrkogården anlades i sydost–nordvästlig riktning med huvudingång placerad i sydost. Direkt nordväst om kyrkogården uppfördes en bostad för familjen Langwagen som i flera generationer ända fram till 1950-talet ansvarade för skötseln av kyrkogården.
Den första utvidgningen skedde 1889 som en förlängning i nordväst vilken i princip fördubblade kyrkogårdens yta. År 1900 adderades tre kvarter direkt söder om de sex ursprungliga kvarteren i nordöst. Den stora delen med halvrund avslutning i sydväst som är ordnad kring en mittaxel med utgång från det 1906 uppförda kapellet stod färdig 1926 efter ritningar av arkitekt Harald Wadsjö. 1972 omvandlades det nordvästra av kyrkogårdens ursprungliga kvarter till minneslund. Även ask- och urngravplatser har tillkommit under de senaste decennierna.
I dag präglas ännu kyrkogården av planen från 1926 med dess dominerande mittaxel och alléer av främst knuthamlade lindar. Strukturen är i huvudsak en klassisk rutnätsplan, där merparten av kvarteren har grustäckta familjegravar med omfattningar av sten eller buxbom mot gångstråken medan de inre gräsbevuxna ytorna upptas av linjegravar. Gångsystemen är grusade med några få undantag som sedan 1950-talet är asfalterade. Låga stående gravstenar dominerar tillsammans med de breda vårdarna vid familjegravarna, men de flesta gravvårdsidealen sedan senare delen av 1800-talet är representerade. Kyrkogården omgärdas av murar, häckar och trädkransar i varierat utförande. Två av de tre större ingångarna har granitstolpar krönta med gjutjärnskors medan den tredje har grindstolpar av putsat tegel. Endast den sistnämnda bevarar sina smidesgrindar.
Byggnader på kyrkotomten
Nordväst om kapellet, på platsen för den tidigare kyrkogårdsförvaltarbostaden, ligger sedan 1966 en administrations- och servicebyggnad med U-formad plan. Stommen i betong är slätputsad och vitmålad. Under takfoten på det platta kopparplåtsavtäckta taket är fasaden klädd med stående panel som är mörkbetsad i samma nyans som fönster och dörrar.
Strax intill kapellet och servicebyggnaden står stadsarkitekt Sigge Ulléns klockstapel som uppfördes 1967. Klockstapeln är utförd i vitmålad stolpverkskonstruktion med panelinklätt klockhus under ett flackt sadeltak avtäckt med kopparplåt.
Utanför kyrkogården i sydväst finns redskapsbyggnader och maskinhallar. Byggnaderna har gjuten grund, rödmålad panel och plåttak.
Källor och litteratur
Vård- och underhållsplan för Vämö begravningsplats (2016), Ankdammen Konsult, Karlskrona. Kunskapssammanställning över begravnings- och varvsområde Vämö RAÄ Karlskrona 78:1 och 78:2 (Rapport 2018:19), Blekinge museum, 2018.
Blekinge Läns museum. Wämöparken historik: https://blekingemuseum.se/wamoparken-historik-start/wamoparken-historik/, hämtad 2023-01-24.
Länsstyrelsen i Blekinge. Kulturmiljöer. Varvet på Vämö: https://www.lansstyrelsen.se/blekinge/besoksmal/kulturmiljoer/varvet-pa-vamo.html, hämtad 2023-01-24.
Olander, J., I spåren efter Strehlenert: mannen som ritade det klassiska Karlskrona, Yamile förlag: Karlskrona, 2022.
Platsbesök 2020-10-08.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin