Motivering (skydd): 1614 grundlade Kristian IV Nordens första renässansstad med vallar, bastioner och rutnätig stadsplan som en försvarsanläggning nära riksgränsen mot Sverige. Kristianstad är idag utpekat som riksintresse för kulturmiljövården, vilket bland annat motiveras av att staden är ett av de främsta exemplen på Kristian IV:s stadsbyggnadskonst.
På 1800-talet hade Kristianstad spelat ut sin roll som befästningsstad. 1847 lades vallarna igen för att ersättas av boulevarder enligt fransk förlaga, vilket innebar att bebyggelsen kunde växa utanför den ursprungliga fästningsstaden. Samtidigt hade en förordning 1810 kungjort att nya begravningsplatser skulle anläggas utanför städerna till följd av en ökad befolkning och sanitära olägenheter. Östra begravningsplatsens tillkomst på 1880-talet speglar därmed såväl en expansiv period i Kristianstads historia som en nationell trend där större begravningsplatser gavs utrymme i stadsplanerna för landets växande städer. När begravningsplatsen anlades på den nya stadsdelen Östermalm omgavs den ännu av ängsmark i öster och söder. Idag utgörs närmiljön här istället av köpcentrum, industriområden och det på 1970-talet uppförda Centralsjukhuset, medan delar av Östermalms äldsta bebyggelse återfinns i väster.
Svenska Likförbränningsföreningen som verkade för kremeringens införande i Sverige bildades redan 1882. Det kom emellertid att dröja ett halv sekel innan kremering blev ett mer utbrett gravskick och ett flertal begravningskapell och krematorier började uppföras runtom i landet. Mest känt är Skogskrematoriet med dess tre kapell som ingår i den världsarvsförklarade Skogskyrkogården i Stockholm och invigdes 1940. Heliga korsets kapell och krematorium i Kristianstad som uppfördes 1941–42 efter ritningar av arkitekt Herbert Kockum är därmed en tidig representant för denna samhällshistoriska utveckling.
Anläggningarna utformades i regel med kapellet som dominerande byggnadskropp medan expeditionsavdelning, krematorium, kylrum och övriga tekniska utrymmen inrymdes i intilliggande lägre byggnadsdelar. Som ett nytt uppslag försågs kapellen med väntrum eller vänthallar. Samma program återspeglas i hög grad i Heliga korsets kapell och krematorium som utformats med ett klart dominerande kapell där västra fasaden utgör fonden till en av huvudgångarna i kyrkogårdens södra del.
Herbert Kockum arbetade i slutet av 1920-talet hos Erik Lallerstedt och Hakon Ahlberg, två av tidens mest framstående arkitekter, innan han 1930 öppnade eget kontor i Stockholm. I hans verkslista återfinns främst profana byggnader, däribland några radhus i Fredhäll som brukar betraktas som Sveriges första terrasshus samt ett femtiotal bensinstationer för BP, vilket ska ses i ljuset av den då gryende bilismen där bensinstationerna inte sällan gavs en påkostad gestaltning. Kockum ritade emellertid även fyra kyrkobyggnader i Blekinge som alla uppfördes under krigsåren 1939–45 och kan sägas vara modernistiska tolkningar av den skandinaviska romanska stenkyrkan. I det samtidigt uppförda Heliga Korsets kapell utgick istället Kockum från funktionalismens grundformer med flacka takfall och relativt slutna fasader med rundade murverksöppningar, vilket accentuerades av klassicistiska inslag i form av kolonner och kolonnetter med egyptiserande drag. Vid ombyggnaden 1985 byggdes lågdelens öppna kolonnburna vänthall igen och kapellfönstrens kolonner togs bort, vilket lett till att de tydligt klassicistiska referenserna reducerats till sydfasadens utskjutande loggia. Samtidigt har dörr- och fönsteröppningarnas karaktäristiska rundade utformning vidmakthållits vid 1980-talets och senare ombyggnader, vilket gjort att anläggningen bevarar en sammanhållen helhetsverkan som utgör en välgestaltad representant för funktionalismens krematorieanläggningar. Den 2023 tillkomna korsspiran på nocken över västentrén utgör ett sentida inslag vars grundform refererar till det ursprungliga öppna klocktornet. Exteriört bör även malmökonstnärens Anders Olsons modernistiskt präglade relief ”Fridens ängel” över västentrén lyftas fram. Uttrycket är mer återhållsamt och handställningen skiljer sig från hur motivet vanligen återges. Kompositionen och det välarbetade utförandet visar på en betydande verkshöjd vilket gör reliefen till kapellets ur konsthistoriskt hänseende mest intressanta inventarium.
Den nya krematoriebyggnaden från 2023 ansluter till Kockums grundtanke med en högdel omsluten av lågdelar med flacka takfall, men har samtidigt ett kubistiskt formspråk som är ett tydligt eget arkitektoniskt grepp. Trots tillbyggnadens stora volym har kapellets framskjutna ställning i anläggningen bevarats, del genom att den nya delen placerats på väl tilltaget avstånd från kapellet, dels genom det schatterade gula fasadteglet som ansluter till den äldre byggnadens kulörton men ger tillbyggnaden en mer lågmäld framtoning i förhållande till det ljust ockrafärgade kapellet.
Även interiört präglas kapellet av ett formspråk där funktionalism och klassicism möts. Detta framträder exempelvis i de sex kraftiga kolonnerna som bär upp det till synes lätta innertakets gallerverk, liksom i den mörkbetsade panelväggen i furu med rundbågemotiv i väster. Det stora och högt placerade ljusinsläppet med sina rundande hörn och smäckra murposter återkopplar till exteriörens funktionalistiska prägel och har
en stämningsfull ljusverkan mot altarplatsen i öster. Delar av interiörens ursprungliga kvaliteter i form av bevarad bänkinredning och omålat trätak har gått förlorade men mycket av den rena karaktären där materialens egenkulör är den färggivande komponenten finns ännu bevarad. Östväggens stora fresk av Bertil Landelius som är ett tillägg från 1956 har stor inverkan på upplevelsen av det i övrigt sparsamt utsmyckade kyrkorummet. Ursprunglig eller äldre inredning och inventarier såsom altaret, den första altartavlan i mosaik av Anders Olsons samt mullfatet i brons och trä är betydelsefulla inslag i helhetsmiljön.
Östra begravningsplatsen speglar som tidigare nämnts framväxten av stadsbegravningsplatser i utkanten av svenska städer under 1800-talets slut. Den ursprungliga delen anlades med en för tiden karaktäristisk rätvinklig plan som även kom att bli utgångspunkt för utvidgningarna fram till 1940-talet och som står i tydlig kontrast mot de mer organiskt utformade delarna från 1970-talet. Anläggningen är välbevarad i den mening att de olika delarna i stor utsträckning bibehållit sina ursprungliga karaktärer avseende planer, gångstrukturer, gravplatser och gravvårdar. En rik växtlighet är kännetecknande för samtliga delar, men även här framträder olika tidsperioders ideal med tydlighet, exempelvis i de två äldsta delarnas strikt ordnade lindalléer kontra 1940-talsdelens fritt placerade solitära björkar. Sammantaget illustrerar begravningsplatsen på ett pedagogiskt sett kyrkogårdsarkitekturens utveckling under 1900-talet.
Att tänka på vid förvaltningen av kyrkoanläggningen
- Heliga Korsets kapell och krematorium bevarar trots senare ändringar och tillägg mycket av sin ursprungliga disposition och utgör en tidstypisk representant för funktionalismens krematorieanläggningar. Detta bör beaktas vid alla eventuella förändringar i byggnadens exteriör, interiör och närmiljö.
- Exteriöra detaljer med särskilt högt bevarandevärde utgörs av loggian med trätak och kolonner, högdelens takfotsgesimser, dörrar i omålad furu med ursprungliga draghandtag, dörr- och fönsteröppningar med rundade hörn, kalkstensreliefen över västporten samt fasadernas ljusa färgsättning.
- Kapellets interiör präglas av en enkelhet där arkitektoniska detaljer som de sex omålade kolonnerna i konststen och det stora ljusinsläppet blir framträdande i det, frånsett östväggens sekundära muralmålning, rena och sparsamt utsmyckade kyrkorummet. Nya tillägg bör undvikas.
- Interiörens snickeridetaljer i mörkbetsad furu är en arkitektonisk kvalitet som i kapellets innertak dessvärre gått förlorad. Dessa detaljer bör även fortsättningsvis hållas omålade, särskilt gäller det kapellets panelvägg men även dörrblad och innertak mm i anslutande utrymmen.
- Ursprunglig eller äldre inredning och inventarier så som altare, mullfat, orgeln, vägglampetter, f.d. altartavlan av Anders Olson, Bertil Landelius fresk på östväggen samt psalmnummersiffrorna på kolonnerna har ett högt bevarandevärde. Detta gäller även detaljer som kalkstenshyllorna längs väggarna samt radiatorer strömbrytare i bakelit .
- Begravningsplatsen illustrerar på ett pedagogiskt sett kyrkogårdsarkitekturens utveckling under 1900-talet, där vegetationen har en central roll i den arkitektoniska helhetsbilden. En fortsatt förvaltning med samma inriktning skapar goda förutsättningar för att bevara anläggningens höga kulturhistoriska värden.
Den ursprungliga huvudbyggnaden utgörs av kapellet i sydväst som höjer sig över de lägre delarna i norr och öster. Murverken i tegel vilar på en sockel av krysshamrad av röd granit och fasaderna är spritputsade och avfärgade i en ljust ockragul kulör. Högdelens nord- och sydfasader avslutas upptill med en enkelt profilerad takfotsgesims. Högdelens huvudfasad i väster har en centralt placerad portal med övre rundade hörn. I portalen sitter en pardörr av omålad furu, klädd med vertikala lister och sparkplåt samt med draghandtag i trä. Ovanför portalen återfinns en relief i röd kalksten av konstnären Anders Olson från Malmö, föreställande fridens ängel, med textbandet Gloria in excelcis Deo, ett motiv som har sina rötter i Lukasevangeliet 2:14. Ängeln är lätt framåtlutad och placerad på ett litet moln.
I sydfasadens västra del finns en ingång genom en rakt avslutad enkeldörr med utförande lika huvudentréns. Ovanför dörren finns ett ljusinsläpp till kapellets läktarvåning i form av ett fönster med en vertikal spröjs. Precis som för merparten av huvudbyggnadens övriga fönster är det utfört i brunmålat trä och fönsteröppning, båge och karm har rundade övre hörn. I sydöstra hörnet ansluter lågdelen som här har ett fönster med mittpost strax väster om en ingång lika den i västra delen. Ovanpå detta entréparti finns ett högt placerat ljusinsläpp bakom en framskjuten loggia med två kolonner med akantuskapitäl. Högdelens nordfasad har ljusinsläpp till läktarvåningen lika sydfasaden. Östfasaden har inga fönster eller utsmyckningar. Byggnadskroppen avtäcks av ett flackt, närmast plant sadeltak klätt med falsad rödmålad plåt. På nocken över västentrén står en korskrönt spira i lackat stål och hamrat aluminium vars enkla utformning kan ses som en stilistisk replik av det ursprungliga klocktornet, där den lätt uppskjutande ”klockbocken” fått en ny funktion som korsbärare.
Lågdelen utgörs av flera till varandra anslutande byggnadskroppar med delvis avfasade ytterhörn som avtäcks av flacka takfall med takplåt lika huvudbyggnadens. Även fasaderna är putsade och avfärgade lika huvudbyggnadens. Merparten av fönstren är korsspröjsade med övre rundade hörn men även rektangulära liggande fönster förekommer. I öster finns tre högsmala fönster som är snedställda och indragna mellan murposter. Lågdelen har ett flertal dörrar, samtliga med sentida rakt avslutade panelklädda dörrblad i muröppningar med övre rundade hörn.
Från den ursprungliga delens sydöstra hörn leder en glasad gång till den nya krematoriebyggnaden, vars gestaltning tar avstamp i Herbert Kockums idé med en högdel omsluten av lågdelar med flacka takfall. Den något slutna karaktären accentueras av uppdragna gavlar och utskjutande takfall. Fasaderna är klädda med tegel från Petersen tegel i varierande gulgråa nyanser. Fönstren är utförda i bruneloxerad aluminium och dörrarna inklusive den stora huvudportet i väster är klädda med mörkt ärggrön falsad plåt. Taken är avtäckta med svart asfaltspapp.
Genom kapellets huvudentré i väster nås ett mindre förrum under läktaren med dörrar till kapellet i öster respektive kapprum och samlingsrum i norr. Golvet är belagt med rektangulär grå och röd kalksten. Väggarna är slätputsade och vitmålade. På mindre partier finns den ursprungliga dekormålningen i svagt grått bevarad.
Samtliga snickerier såsom golvsocklar, taklist, foder, dörrblad och det plana innertaket av locklistpanel är utförda i mörkbetsad furu. Ytterportens insida är utförd i ramverkskonstruktion med liggande fyllningar. Mot kapprummet leder mörkbetsade pardörrar med en fyllning per dörrblad, medan dörrar till wc mm i söder är släta. Mot kyrkorummet leder en pardörr som är utförd enligt samma princip som ytterporten.
Kyrkorummet har golvbeläggning av rektangulär grå och röd kalksten och väggarna är slätputsade och vitmålade. Östra väggen upptas närmast i sin helhet av muralmålningen som utgör altartavla. Mot loggian söder om altarplatsen bryts murverket upp av ett stort och högt placerat ljusinsläpp med rundade övre hörn som indelas av svagt rundade långsmala murposter. Under ljusinsläppet finns en rakt avslutad enkeldörr med stående mörkbetsad panel som ursprungligen ledde till sakristian. I motsvarande läge i norr finns en pardörr lika den förhallen som leder till den tidigare krematoriedelen. Läktarens underbyggnader i väster avskärmas av en mörkbetsad panelvägg med rundbågemotiv som sträcker sig så högt att den även utgör läktarbarriär. Sex höga kolonner i konststen med godronnerade kapitäl bär upp kraftiga bjälkar som i sin tur bär upp innertaket som är utformat som ett gallerverk av gråmålat trä. Från taket hänger sekundära nedpendlade armaturer medan lampetterna utmed väggarna är ursprungliga.
Övriga delar av huvudbyggnadens har generellt golvbeläggning av kalksten, industriparkett, eller terrazzobetong, vitmålade väggar och nedpendlade vita akustikplattor.
Fasadkulör: Gul
Inventeringsår 2024
1935 fick staden av Wendes artilleriregemente den så kallade laboratorietomten i sydvästra delen av den nuvarande begravningsplatsen. Platsen projekterades för ett jordfästningskapell med krematorium av länsarkitekt Nils A. Blanck, men befintlig bostadsbebyggelse direkt väster om laboratorietomten ansågs störas av verksamheten. 1937 hade både platsen för krematoriet och dess ritningar förkastats, och istället föreslogs en ny placering i begravningsplatsens sydöstra hörn. I maj 1938 anordnades en tävling för krematoriets utformning. Tävlingen stod mellan tre inbjudna arkitekters förslag: länsarkitekt Nils A. Blanck, Malmö, arkitekt Bo Bergström, Stockholm och arkitekt Herbert Kockum, Stockholm. Förslagen bedömdes av arkitekt Ragnar Hjort, byggnadsråd och chef för byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå, som fann Herbert Kockums tävlingsförslag med mottot ”Ps. 102” som det mest tilltalande alternativet.
I december 1939 godkändes Kockums slutgiltiga ritningar av Byggnadsstyrelsen. Antalet sittplatser i kapellet hade nu minskats samtidigt som bisättningsrum och tekniska lokaler hade omdisponerats enligt synpunkter som inkommit från bland annat Eldbegängelseföreningen. I april 1941 anlitades byggmästaren Einar Nyström i Kristianstad som huvudentreprenör och 12 september 1942 kunde kapellet och krematoriet invigas av biskop Edvard Rodhe.
Herbert Kockum gav Heliga korsets kapell ett klassicistiskt utförande om än väl förankrat i det sena 1930-talets funktionalism. Fasaderna putsades och kapellet försågs med ett flackt sadeltak som kröntes av ett klocktorn i trä med synlig klockbock.
Huvudfasaden med centralt placerad portal förlades åt väster medan södra fasaden gavs ett högt placerat ljusinsläpp bakom en framskjuten loggia. Mot norra sidan placerades en lägre byggnadskropp under flackt sadeltak krönt av en lanternin med spira. Samtliga dörr- och fönsteröppningar, utom till krematoriedelen, gavs rundade övre hörn och fönstren delades av en tunn kolonnett. Kapellets interiör gestaltades
i ljusa kulörer där sex kolonner i ljus konststen bar upp ett omålat platt brädtak. Den östra väggen smyckades med en altartavla i mosaik som anordnades noga för att synas genom en katafalk med pelarburen baldakin i rummets mitt. Över entrén med väntrum och kapprum i väster inrättades en fullbred läktarvåning där orgeln placerades.
1955 genomfördes de första större förändringarna av kapellet. Baldakinen, som både upplevdes skymma altaret och störa kontakten mellan bänkkvarteren, ersattes av en ”falsk” katafalkhiss närmare östväggen efter ritningar av arkitekterna Curt Laudon och Robert Larsson. Kistan sänktes vid begravningsaktens slut ned i schaktet som en symbolik över eldbegängelsen men hissades sedan åter upp för att föras till krematoriet. Dessutom flyttades Anders Olsons ursprungliga altartavla till norra sidoväggen och ersattes av en al fresco-målning av Bertil Landelius.
1961 skedde inre förändringar som främst rörde krematoriedelen och teknisk utrustning. I kapellet revs kisthissen men dess kalkstensbeklädda sarg behölls som katafalk. Samma år flyttades klockan från klocktornet på kapellets tak till en nyuppförd klockstapel i gult tegel placerad ett hundratal meter väster kapellet. Det öppna klocktornets sidor försågs i samband med detta med gallerverk av målat trä. De ursprungligen kalkputsade och kalkavfärgade fasaderna sprutades 1968 med plastcementputs.
1985 genomfördes en större om- och tillbyggnad av lågdelen efter förslag av Owe Rubin Arkitekt och Ingenjörsbyrå AB. Omorganisering av rumsindelningen skedde samtidigt som tillbyggnader eller fasadförändingar gjordes åt samtliga väderstreck. Östra fasaden förändrades helt genom att sakristian revs till förmån för en tillbyggnad för kylrum, kremeringsugn, kistintag och lastkaj. I väster revs den pelarförsedda vänthallen, entrén till bisättningsrummet på norra fasaden sattes igen och lanterninen revs. Lågdelens samtliga fasader fick ny fönstersättning, men med fönsterformen anpassad till de äldre fönster- och dörröppningarna med rundade övre hörn upptill. Fönstren hade ursprungligen varit försedda med kolonnetter som nu togs bort på kvarvarande fönster i både kapellet och lågdelen.
Efter ombyggnaden i mitten av 1980-talet har kapellets ursprungligen omålade trätak målats i en ljusgrå kulör, nya pendelarmaturer har ersatt de ursprungliga och väggarnas ursprungliga dekormålning har vitmålats. Det stora fönstret vid loggian i söder har fått nytt fönster med plåtinklädd karm. På 2010-talet ersattes de ursprungliga kyrkbänkarna till större delen av lösa stolar.
Under 2000-talet konstateras att krematorieanläggningen inte har tillräcklig kapacitet till följd av en växande befolkning i kombination med större andel kremeringar och färre krematorier i området. En stor tillbyggnad med nya arbetsytor, kylanläggning och två nya kremeringsugnar uppfördes därför söder om huvudbyggnaden under åren 2021–2023. Tillbyggnaden anslöts till huvudbyggnadens sydöstra hörn, där lastbryggan från 1985 revs, genom en glasad förbindelsegång. Utbyggnaden från 1985 i nordöst
fick två nya dörrar med utformning och färgsättning lika övriga dörrar. Den tidigare krematoriedelens stora sammanhängande ytor delades in i mindre rumsvolymer för pausrum, urnförvaring, städförråd m.m. Det ursprungliga klocktornets ersattes på grund av sin tyngd och stora vindlast av en spira av stål med krönkors i hamrad aluminium. Tillbyggnaden medförde även att delar av en trädrad av pelarekar samt
kransgården söder om kapellet togs bort. I kapellet togs katafalken framför altaret bort och ny stolsinredning tillkom.
Nyckelord: Religionsutövning, Kapell, "Kockum,Herbert:Arkitekt"
Öppna på kartan Fler i kategorin