Motivering (skydd): Djurö kyrka, uppförd på privat initiativ och invigd 1683, är en av Stockholms stifts äldsta skärgårdskyrkor. Kyrkogården samt prästgården strax intill, understryker den kulturhistoriskt intressanta kyrkmiljön. Kyrkan, med i stort sett ursprunglig stomme i liggtimmer, är byggd som en salkyrka med rektangulärt långhus och rakt avslutat kor i öster. Sakristia i norr och vapenhus i söder har byggts symmetriskt, den senare med murat gravvalv för släkten Furugren. Byggnadens karaktäristiska branta och valmade sadeltak, försett med takryttare, är i sin helhet spånklätt. Fasaden präglas av det sena 1800-talets liggande brädpanel, målad i linoljefärg i ljus färgsättning.
Kyrkan präglas av läget invid segellederna till Stockholm och det skyddade hamnläget. Den fungerade länge som sjömanskyrka för lotsar och sjöfolk, vilket bl a framgår av ett votivskepp från början av 1700-talet som hänger i långhuset. Den rikt snidade och polykromt målade altaruppsatsen i barock från 1600-talets slut tillhör kyrkans äldsta inredning. Predikstol och läktare är från 1830-talets restaurering. Förändringar i senare tid har huvudsakligen berört interiören, framför allt 1930-talets omgestaltning under arkitekt Erik Fants ledning.
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön: • kyrkogårdens öppna läge vid vattnet, äldre gravvårdar och två mycket gamla lindar i väster • byggnadens planform, timmerstomme och takkonstruktion från byggnadstiden
• taktäckning med spån som ursprungligt material samt brädfodring från sent 1800-tal • den fasta inredningen och bänkkvarterens indelning
• inventarier med anknytning till skärgården.
Inventeringsår (2006)
Djurö kyrka är en salkyrka med ett rektangulärt långhus, rakt avslutat kor samt två mindre korsarmar för sakristia i norr och vapenhus i söder. Under vapenhuset finns ett murat gravvalv, kallat det Furugrenska gravkoret. Kyrkan har stomme av liggande timmer på putsad stenfot och tjärad gråstenssockel. Den yttre stommen är i stort sett identisk med det ursprungliga kapellet. Kyrkan hade tidigare portar både i väst och syd, men redan 1878 sätts den södra ingången igen, liksom lotsläktaren, och en kamin placeras i vapenhuset som öppnades mot kyrksalen. I samband med Erik Fants restaurering införlivades vapenhuset i kyrkan som dopkapell.
Kyrkan brädkläddes 1764 men bevarar i huvudsak sitt ursprungliga utseende med ett valmat spånklätt sadeltak med takryttare. Kyrkans höga och branta sadeltak med valmade gavelspetsar är täckt med spån, liksom den höga takryttaren mitt på taket. Ytterväggarna är klädda med vitmålad brädpanel från 1881. Västra ingångens omfattning är från 1923 och dörrarnas bronshandtag från 1700-talets början.
Innerväggar och tak är sedan 1933 täckta med masonit. Väggarna är målade i ljusgrönt och taket i vitt. Den branta takresningen ger utrymme åt en kupolliknande upphöjning av innertaket. Över kyrkorummets mitt höjer sig en plan kvadratisk kupol från 1600-talets slut, målad i blått, grått och gulrött med lagerkransar och veckat draperi kring ljuskronans fäste. Vid 1881 års renovering täcktes kupolen med bräder, men under 1900-talet har den åter tagits fram. En låg, kvadratisk förhöjning även i vapenhusets tak är prydd med målad molnig himmel. Inredningen är hållen i ljust och mörkt grönt med sparsam förgyllning.
1835 gulmålas predikstol, altaruppsats samt bänkinredning. Fönstren ersätts av större. 1838 ändras altarringen till en halvcirkelform. 1878 sätts en värmeugn in i gravkoret och vapenhuset öppnas in mot kyrkan. Lotsläktaren och södra ingången sätts igen.
Stor "restaurering" 1881 på initiativ av församlingens komminister E Plengier som även delvis bekostade denna omfattande förändring. Väggar och tak täcks med smal pärlspontpanel. Även kupolen täcks så att innertaket blir plant. Predikstolens ljudtak avlägsnas. Målningar på predikstol och läktarbarriär avlägsnas och dekorationer övermålas. Kyrkans oljemålningar hamnar i en skrubb. Altaruppsatsen flyttas bort och på altaret placeras ett träkors med svepningsduk. 1600-talets bänkinredning kastas ut och ersätts av tidstypiska öppna bönhusbänkar målade i ekimitation. Vapenhuset i söder, från vilken ursprungligen en dörr ledde in i långhuset, öppnades vid 1800-talets slut helt mot kyrkan och en brädvägg byggdes strax innanför södra ingången.
1912 avlägsnades kupolens brädbeklädnad och predikstolens ljudtak och oljemålningarna återställdes. Altaruppsatsen, där mittpartiet föreställer Kristus i Getsemane omgiven av änglar med passionsredskap, är ett svenskt arbete i rustik barock, samtida med kyrkan. Den återfördes till sin ursprungliga plats och träkorset placerades i korets nordöstra hörn.
Målningarna på predikstolen och läktarbarriären togs fram 1922-23.
1933 genomfördes en restaurering under ledning av arkitekt Erik Fant för att fira kyrkans 250-årsjubileum. Innerväggar och tak kläs med kryssfaner respektive masonit. Ursprungsfärgen på altaruppsatsen tas fram, bänkarna förses med rektangulära gavlar och 1800-talets altarring byts ut mot en i äldre stil. Interiören får ny färgsättning i grönt som funnits under en tidigare period. Kyrkan får elektrisk uppvärmning. Två fönster på östra väggen sätts igen men bevaras exteriört som blindfönster och tas åter fram 1983. Vapenhuset inreds till dopkapell. Vid ingången placerades två snidade urnor vilka tidigare prytt det främsta bänkparet. Dopkapellet inreddes med ett dopställ av trä med en skänkt silverskål.
Läktarorgeln från 1852 byggdes ursprungligen av A V Lindgren i Stockholms för S:t Johannes kyrka i samma stad av orgelbyggare Nils-Olof Berg från Nye i Småland. och flyttades till Djurö 1885. Efter en restaurering 1984 av orgelbyggare Nils-Olof Berg från Nye i Småland härrör sju av de nio stämmorna från den gamla orgeln, liksom orgelhus inklusive fasad samt bälg. Efter att i några decennier ha varit tvåmanualig gjordes orgeln vid restaureringen åter enmanualig.
Inventarier
En ljuskrona av brons från 1684, hänger sedan dess längst fram i kyrkan. Predikstolen är från 1830-talet och har de båda lagtavlorna målad som dekor. Bänkinredningen fick nuvarande utseende 1933. Kyrkan äger en samling oljemålningar från 1500-, 1600- och 1700-talen. "Kristus gisslas" signerad Ollof Kühl är troligen från 1500-talets slut. Till inventarierna hör även två votivskepp, Nordstiern 1706 samt Ragnar Harald från 1800-talets mitt och tre krucifix, varav ett är medeltida. Ljuskronor och ljusredskap är skänkta under 1800-talet av privatpersoner.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.
Fasadkulör (2006): Vit
Byggnadsdel (2006): Sakristia - Norr, Takryttare, Vapenhus - Söder
Inventeringsår 2016
Djurö kyrka uppfördes på initiativ av rådman Joseph Månson, Stockholm och bekostades av densamme. Vid hans död 1682 var kyrkan ännu inte färdigställd och arbetet avslutades av sonen, kapten Erich Furugren (ca 1651–1690). Efter sina föräldrar namngav Furugren kapellet S:te Josephae Mariae Kiörkia och det invigdes av magister Ericus Noraeus, kyrkoherde i Värmdö pastorat, den 10:e söndagen efter trefaldighet, den 12 augusti, 1683. Djurö kyrka bevarar flera av sina ursprungliga särdrag och är Stockholms äldsta bevarade skärgårdskyrka. På 1930-talet omgestaltades interiören under arkitekt Erik Fants ledning.
Joseph Månson (1620-tal–1682) gifte sig 1650 med Maria Johansdotter Furubohm, äldsta dotter till rådman Johan Ericsson Furubohm. Månson var då bokhållare, men avancerade till stadsbokhållare och sedermera stadskamrerare i Stockholm. 1659 erhöll han rättigheterna att inrätta en sjömanskrog i Djurhamn på Djurö samtidigt som han förvärvade tre hemman och blev ägare till hela Djurö. Svärfadern var en av Stockholms största fastighetsägare vid den tiden och tillika byggherre till S:t Johannes gamla begravningskapell, en enkel korsformig, tjärad byggnad. Vid hans bortgång 1668 ärvde Månson ett antal fastigheter i Gamla stan och lät själv uppföra ett stenhus, Skeppsbron N:o 6, intill svärfaderns stenhus. Under sina sista levnadsår, valdes Joseph Månson till rådman.
Djurö kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen och ingår i område av riksintresse för kulturmiljön.
Djurö (Diurö 1538) innehåller substantivet djur med motsvarande betydelse som engelskans deer, (hjortdjur, högvilt). Ändelsen –ö är sekundär.
Eventuellt kan det faktum att Månsons svärfar rådman Johan Ericsson i Stockholm, lät uppföra S:t Johannes träkyrka, ha bidragit till initiativet att uppföra ett sjömanskapell strax intill krogen i Djurhamn. Då Månson avled 1682 var kapellets väggar, tak och torn redan resta. Kapten Erich Furugren samt systern Beata, gift med rådman Waller, ärvde faderns egendomar på Djurö och ansvarade för färdigställandet av kyrkans interiör samt inventarier. Konung Karl XI som givit tillstånd till kapellets uppförande, gav i ett brev till kapten Furugren, daterat 23 juni 1683, Månsons arvingar uppdraget att förse kapellet med ”en dugelig prästman”.
Vid invigningen var Djurö kapell en rektangulär byggnad i liggtimmer, försedd med blyspröjsade fönster. Timmerväggarna var exteriört rödfärgade och interiört vitkalkade. Korsarmarna, bestående av sakristia i norr och vapenhus i söder, tillkom senare under 1600-talet. Under vapenhuset förlades det Furugrenska gravkoret där bl a Kapten Erich Furugren och hans syster Beata Waller ligger begravda. Kapellets funktion som sjömanskyrka märktes genom att den södra, numera borttagna läktaren redan från början reserverades för lotsar och sjöfolk. 1781 beslöts att reservera bägge läktarna för resande sjöfolk, folk utom församlingen och löshjon. Kyrkklockan skänktes 1700 och nyttjades därefter ofta till att ringa över avlidna sjömän.
Från medeltid har Djurhamn på Djurös östra sida varit en betydelsefull hamn och knytpunkt för svensk sjöfart. Alla fartyg till och från Stockholm passerade Djurö innan segelleden genom Gällnö port blev känd på 1610-talet. Under 1600-talet var Djurhamn den örlogsbas som bevakade infarten mot Stockholm och var länge Sveriges yttersta örlogsbas österut. Även därefter var Djurhamn en viktig och välbesökt hamn, där ett av mellanskärgårdens viktigaste centra växte fram, i hög grad präglad av sjöfartens skilda verksamheter. 1719 drabbades Djurö av ryssarnas härjningar och trots att större delen av öns bebyggelse brändes klarade sig både kapellet och den intilliggande krogen oskadda. På 1880-talet inleddes en ny epok i Djurös historia då sommargäster började hyra in sig hos öbefolkningen och anlägga sommarnöjen. På 1940-talet fanns det 10 pensionat på Djurö.
I samband med Djurhamn kapells uppförande bildades Djurö socken bestående av Djurö, Harö, Eknö och Sandön samt förmodligen östra delen av Fågelbrolandet. Församlingen bröt sig ur Värmdö såsom kapellförsamling 1683 och en kapellpredikant, hr Nils Holmdorphius anställdes av kapten Furugren. Familjen förlorade dock snart ägorna, vilka 1693 köptes av stockholmsrådmannen Jonas Hansson Merling som hävdade fortsatt patronatsrätt. Sedan 1869 tillhör även Runmarö Djurö församling och 1922 förklarades Djurö som annexförsamling till Värmdö pastorat. Nyårsdagen 1926 införlivades Vindö i Djurö församling, som 1929 bildade eget pastorat med Nämdö som annexförsamling. Sedan 1962 ingår även Möja i pastoratet och 2005 slogs de tre församlingarna Djurö, Möja och Nämdö samman till en med namnet Djurö, Möja och Nämdö församling.
KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Djurö, Möja och Nämdö församlings arkiv
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
Lst Länsstyrelsens arkiv
SLM Stockholms läns museum, arkivet
SSA Stockholms Stadsarkiv
Berg, J, Votivskepp I, Inventeringen. Statens sjöhistoriska museum 1969
Berg, J, Votivskepp II. Utredningen. Statens sjöhistoriska museum 1969
Boëthius, U, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län. Uddevalla, 1980
Djurö kyrka. Sveriges kyrkor, Band I: 3, Vol 62, Stockholm 1949
Calissendorff, K, Ortnamn i Uppland, Stockholm 1986
Hedenstierna, B, Från urtid till nutid i Djurö socken, Värmdö 1983
Hedblom, L, Minnestal. Minnesskrift till Hugfästande av Djurö kyrkas 250-års jubileum och återinvigning den 12 oktober 1933, Stockholm 1934
Hellström, G, Om Rådman Joseph Månsson, Kapten Erich Furugren och Diuröhampns capell, Stockholm 1923 Jansson, E, A, Djurö. Tidsbilder från en märklig ö i Stockholms skärgård, Stockholm 1930 Kilström, B, I, och Edström, L, Djurö kyrka med Sandhamns och Runmarö kapell. Upplands kyrkor 175, Strängnäs 1977 Kulturmiljöer i Värmdö kommun. Underlag för översiktsplan och områdesbestämmelser. Stockholms läns museum, Värmdö kommun 1989
Källman, R, Skärgårdsbygd. Kulturhistoriska miljöer i Värmdö kommun, Stockholm 1987 Lindblad, J, Skärgårdskyrkor, Stadskyrkor och kapell från Skutskär till Kvarsebo. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift, Nr 46, 2003
Nilsson, C, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001 Program vid orgelinvigning söndagen 6 maj 1984 Djurö kyrka, Värmdö 1984
Wahlberg, M, Svenskt ortnamnslexikon, Uppsala 2003
År 1683 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Långhus, kor, sakristia och vapenhus
Detthoff, Susanna. (2008). Djurö kyrka. Djurö kyrka. Kyrkokarakterisering år 2006 av Stockholms stadsmuseum på uppdrag av Stockholms stift. Publicerad 2008 av Stockholms stift.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin