Motivering (skydd): Lovö kyrka omges av ett välbevarat odlingslandskap. Trädallén med den mittaxel som bildas fram till gravmonumentet och kyrkan, ger ett monumentalt intryck. Gravmonumentet över Olof von Dahlin och Samuel Klingenstierna skapar med sitt dominerande och påtagliga läge en särskild prägel åt kyrkomiljön. Kyrkan och kyrkogården omramas av en stenmur och en välbevarad trädkrans.
Kyrkans exteriör karaktäriseras idag av framförallt två tidsepoker, dels medeltiden som framhävs genom tornkroppen och kyrkans västra del, dels gravkoret från 1600-talet. Det stora och framträdande gravkoret är tydligt markerat med de putsade fasaderna och kontrasterar mot de oputsade och grå, medeltida stenmurarna.
Interiörens huvudsakliga karaktär härstammar från 1600-talets andra hälft och 1700-talet. 1670-71 uppfördes gravkoret i öster, vilket monumentaliserade den medeltida kyrkans karaktär. Samtidigt genomgick även långhuset en upprustning och modernisering för att anpassa kyrkan till den nya tidens ideal. Under denna tid tillkom de rundbågiga fönstren och tunnvalvet, som vitlimmandes tillsammans med väggarna. En stor del av kyrkans inredning och inventarier härstammar från samma tidsepok. Nämnas kan exempelvis predikstolen och dopstället av Burchardt Precht, men även oljemålningarna och begravningsvapnen på väggarna. Begravningsvapnens placering symboliserar högkorets tidigare funktion som gravkor, och det begravningsskick som förekom under 1600-talet och är därför mycket betydelsefull.
Bänkinredningen är tillverkad under 1900-talet, men 1700-talets bänkar har använts som förebilder för rekonstruktionen.
De gravhällar som finns bevarade i kyrkans golv, gravmonumenten på kyrkogården liksom ovan nämnda begravningsvapen, vittnar dels om närheten till Drottningholms slott och flera av de där verksamma personerna, men berättar även om andra gårdar och adelssläkter i trakten.
Invändigt är kyrkans medeltida ursprung endast fragmentariskt synligt, såsom i de framtagna fönstersmygarna, i sakristians ingång, liksom de målade invigningskorsen på kyrkans väggar.
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön:
· den tydliga axeln med allén fram till Olof von Dalin och Samuel Klingenstiernas gravmonument
· kyrkogårdens välbevarade trädkrans
· kyrkans medeltida murverk berättar om kyrkans äldre historia
· kyrkorummets karaktär från 1670- talets modernisering. Inredning och inventarier från 1600- och 1700-talen skapar en relativt sammanhållen helhet
· begravningsvapnens placering i högkoret symboliserar ännu rummets ursprungliga funktion som gravkor, och tidens monumentala gravskick
· predikstolen och dopstället från Burchardt Prechts verkstad har ett högt konstnärligt värde.
Inventeringsår (1999)
Se ovan: Historik - hämtad från Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister
Inventeringsår (2004)
Omgivningen
Lovös östra sida domineras av Drottningholms slott med tillhörande byggnader och parkanläggningar. Lovös övriga bebyggelse utgörs av större ensamgårdar, flera med herrgårdskaraktär.
Den lilla landsvägen fram till kyrkan flankeras av en allé, ett karaktäristiskt kännetecken för Lovös vägmiljöer. Längs landsvägen finns sedan 1950-talet även en golfbana. Annars är landskapet kring kyrkans närmiljö lantligt och välbevarat. Sockenkyrkan ligger mitt i det flacka och öppna odlingslandskapet. Västerut från kyrkan sett, ligger Lovös gamla prästgård. Mangårdsbyggnaden uppfördes under 1700-talet och är täckt av ett valmat sadeltak.
På en höjd, väster om kyrkan ligger församlingshemmet med panelklädda fasader, strukna med Falu rödfärg. Till höger om församlingshemmet står klockstapeln. Utanför kyrkogårdens nordvästra del, finns ekonomibyggnader.
Kyrkomiljön
Kyrkogårdens ursprungliga och äldre del ligger söder om kyrkan. Under 1840-talet och 1917 utvidgades kyrkogården norrut. Kyrkan och kyrkogården inramas av en bogårdsmur, uppförd under olika perioder och kring kyrkogården växer en välbevarad trädkrans. 1835-37 genomfördes trädplanteringar på den gamla kyrkogården och cirka tretton år senare på kyrkogårdens yngre del. Flera av de bevarade lönnarna härstammar säkerligen från dessa planteringar. Gamla kyrkogården har två entréer, en mot öster och en i väster, båda flankerade av vitrappade grindstolpar försedda med enkla järngrindar. Kyrkogården domineras av de stående gravstenarna, några försedda med stenram eller smidesräcke, men här finns även några gravvårdar av gjutjärn.
Många personer med anknytning till Drottningholm har begravts på kyrkogården. Till de mer iögonfallande gravarna hör gravmonumentet över skalden Olof von Dalin och matematikern Samuel Klingenstierna. Båda var lärare åt Gustav III. Monumentet restes 1769 efter ritningar av Jean Eric Rehn och bekostades av kungens moder Lovisa Ulrika.
Monumentet är utformat med en cirkelformad sockel i sten kring en gräsbevuxen kulle. På denna står en obelisk av slipad kolgårdsmarmor, krönt av en förgylld stjärna. På kyrkogården finns ett flertal runstenar uppställda. Dessa flyttades hit 1935, från olika platser på Lovö, men vissa är även framtagna ur kyrkans väggar där de tidigare varit inmurade.
Klockstapeln är uppförd som en enkel s k klockbock och fick sitt nuvarande utseende 1868. Konstruktionen är klädd med Falu rödfärgad locklistpanel och täcks av ett spåntak. I klockstapeln hänger en storklocka från medeltiden, troligen gjuten under 1400-talet. Lillklockan tillverkades 1665. Bårhuset på kyrkogårdens nordvästra och yngre del uppfördes 1951 efter ritningar av arkitekten O Grundell. Det ersatte då ett äldre bårhus från 1700-talet. Fasaderna är putsade i en vitgrå kulör och sadeltaket täcks med spån.
Kyrkobyggnaden
Lovö kyrka är uppförd som en enskeppig salkyrka med fullbrett korparti. Kyrkan står i öst-västlig riktning med sakristia i norr och torn i väster. Tegel förekommer i tornets översta del, i yngre omfattningar, i tornvalv, sakristians gavelröste liksom i senare ilagningar. Gravkoret är uppfört av tegel.
Inventeringsår (2004)
Omgivningen
Lovös östra sida domineras av Drottningholms slott med tillhörande byggnader och parkanläggningar. Lovös övriga bebyggelse utgörs av större ensamgårdar, flera med herrgårdskaraktär.
Den lilla landsvägen fram till kyrkan flankeras av en allé, ett karaktäristiskt kännetecken för Lovös vägmiljöer. Längs landsvägen finns sedan 1950-talet även en golfbana. Annars är landskapet kring kyrkans närmiljö lantligt och välbevarat. Sockenkyrkan ligger mitt i det flacka och öppna odlingslandskapet. Västerut från kyrkan sett, ligger Lovös gamla prästgård. Mangårdsbyggnaden uppfördes under 1700-talet och är täckt av ett valmat sadeltak.
På en höjd, väster om kyrkan ligger församlingshemmet med panelklädda fasader, strukna med Falu rödfärg. Till höger om församlingshemmet står klockstapeln. Utanför kyrkogårdens nordvästra del, finns ekonomibyggnader.
Anläggningen
Kyrkogårdens ursprungliga och äldre del ligger söder om kyrkan. Under 1840-talet och 1917 utvidgades kyrkogården norrut. Kyrkan och kyrkogården inramas av en bogårdsmur, uppförd under olika perioder och kring kyrkogården växer en välbevarad trädkrans. 1835-37 genomfördes trädplanteringar på den gamla kyrkogården och cirka tretton år senare på kyrkogårdens yngre del. Flera av de bevarade lönnarna härstammar säkerligen från dessa planteringar. Gamla kyrkogården har två entréer, en mot öster och en i väster, båda flankerade av vitrappade grindstolpar försedda med enkla järngrindar.
Kyrkogården domineras av de stående gravstenarna, några försedda med stenram eller smidesräcke, men här finns även några gravvårdar av gjutjärn.
Många personer med anknytning till Drottningholm har begravts på kyrkogården. Till de mer iögonfallande gravarna hör gravmonumentet över skalden Olof von Dalin och matematikern Samuel Klingenstierna. Båda var lärare åt Gustav III. Monumentet restes 1769 efter ritningar av Jean Eric Rehn och bekostades av kungens moder Lovisa Ulrika. Monumentet är utformat med en cirkelformad sockel i sten kring en gräsbevuxen kulle. På denna står en obelisk av slipad kolgårdsmarmor, krönt av en förgylld stjärna. På kyrkogården finns ett flertal runstenar uppställda. Dessa flyttades hit 1935, från olika platser på Lovö, men vissa är även framtagna ur kyrkans väggar där de tidigare varit inmurade.
Klockstapeln är uppförd som en enkel s k klockbock och fick sitt nuvarande utseende 1868. Konstruktionen är klädd med Falu rödfärgad locklistpanel och täcks av ett spåntak. I klockstapeln hänger en storklocka från medeltiden, troligen gjuten under 1400-talet. Lillklockan tillverkades 1665. Bårhuset på kyrkogårdens nordvästra och yngre del uppfördes 1951 efter ritningar av arkitekten O Grundell. Det ersatte då ett äldre bårhus från 1700-talet. Fasaderna är putsade i en vitgrå kulör och sadeltaket täcks med spån.
Kyrkobyggnaden
Lovö kyrka är uppförd som en enskeppig salkyrka med fullbrett korparti. Kyrkan står i öst-västlig riktning med sakristia i norr och torn i väster. Tegel förekommer i tornets översta del, i yngre omfattningar, i tornvalv, sakristians gavelröste liksom i senare ilagningar. Gravkoret är uppfört av tegel.
Inventeringsår 2002
HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS LÄNS MUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT
Lovös ursprungliga kyrka uppfördes möjligen under 1170-talet och var betydligt mindre än den nuvarande. Till den ursprungliga kyrkan hörde det ännu bevarade tornet samt halva det nuvarande långhuset. Den ursprungliga kyrkan hade stora likheter med Eds kyrka som var en s k absidsal med absiden direkt kopplad till långhuset. Mycket tyder på att även Lovö kyrka ursprungligen hade denna ovanliga planform.
Under folkungatiden, vid 1200-talets slut, förlängdes det befintliga långhuset åt öster fram till det nuvarande koret. Sannolikt anlades tre höga och smala fönster mot söder i samband med utvidgningen. Vid samma tid uppfördes sakristian som tunnvälvdes. Under 1400-talets förra hälft slogs valv över långhuset och ett av de tre ovannämnda fönstren sattes igen. Istället togs ett nytt upp i sydost. Under 1400-talet uppfördes även ett vapenhus av sten i söder.
1603 revs de medeltida valven på grund av sprickor efter en eldsvåda och ersattes med ett plant innertak. Detta ersattes i sin tur av ett tunnvälvt valv i samband med en modernisering vid 1600-talets slut. Tunnvalvet tillkom i två omgångar. Den östra delen av långhuset täcktes av ett gipsat trätunnvalv på 1670-talet. I långhusets västra del slogs ett valv av tegel som stod klart 1676. Valvets västra del rämnade dock några år senare. 1785 genomfördes en omfattande reparation av det västra valvet, varpå även det försågs med tunnvalv av gipsade bräder.
Det nuvarande koret uppfördes på 1670-talet, troligen efter ritningar av Nicodemus Tessin d ä. Det kom till som gravkor för fältmarskalken Lorens von der Linde. Utbyggnaden hade dock redan från början ett dubbelt syfte, att både fungera som gravkor och som kyrkans högkor. Det monumentaliserade kyrkans interiör, som även moderniserades vid samma tillfälle. Detta byggnadssätt, där stormannagraven inordnas i kyrkoanläggningen, har anor från 1600-talets förra hälft. 1798 revs det medeltida vapenhuset och i samband med att det öppnades en ny entré genom tornet i väster.
Lovö kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen och ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.
På Lovö har man funnit rester från säsongsboplatser från slutet av stenåldern, bland annat vid Lunda och Söderby. Det är de äldsta spåren av mänsklig verksamhet som påträffats i kommunen. Det var dock först under bronsåldern de första fasta bosättningarna etablerades på ön. Yngre järnåldersgravfält finns vid så gott som samtliga gårdar på Lovö, vilket visar att socknen huvudsakligen bebyggdes under detta skede.
Drottningholms slott på östra delen av ön, har sitt ursprung i kungsladugården Torvesund, som anlades av Gustav Vasa. Det nuvarande slottet började uppföras av änkedrottning Hedvig Eleonora 1662 efter ritningar av Nicodemus Tessin d ä. I anslutning till slottet anlades en barockträdgård under 1680-talet, efter ritningar av Nicodemus Tessin d y. Drottningholm är idag en av landets förnämsta slottsmiljöer, och utgör ett av Sveriges bidrag till världsarvslistan.
Enligt en undersökning som genomfördes i samband med att Lovö kyrka renoverades 1935, konstaterades att det funnits en begravningsplats vid kyrkan, innan den nuvarande stenkyrkan uppfördes. Möjligen fanns en träkyrka i anslutning till denna begravningsplats. Om detta finns dock inga närmare källor.
KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk- topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Ahlstrand, J T, Arkitekturtermer, Lund 1976
Boëthius, U, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Bonnier, A C, Kyrkorna berättar. Upplands kyrkor 1250-1350, Uppsala 1987
Bratt, P, Mälaröarna - kulturhistoriska miljöer, Stockholm 1988
Calissendorff, K, Ortnamn i Uppland, Stockholm 1986
Kulturminnesvårdens riksintressen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Stockholms län 1997 Lindahl, G, Grav och rum, Stockholm 1969
Nationalencyklopedin, band 5
Nilsson, C, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001 Tuulse, A, Lovö kyrka. Sveriges kyrkor, Band VI. Häfte 3, Färentuna härad, vol 70, Stockholm 1957 Wallenberg, B, Lovö kyrka som byggnadsverk, Stockholm 1984
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.
Lovö kyrka ligger i närheten av Drottningholms slott, som hade patronatsrätt ända fram till 1922. På kyrkogården, alldeles öster om kyrkan, reser sig en obelisk på en gräsbevuxen kulle. Det är ett gravmonument över Olof von Dalin och Samuel Klingenstierna, ritat av Jean Eric Rehn och upprättat 1769 på bekostnad av drottning Lovisa Ulrika. Kyrkan har rektangulärt långhus, fullbrett västtorn med spira, sakristia i norr och ett kor i öster. Korets karolinska stil bryter av mot de övriga medeltida gråstensmurarna. De äldsta murarna finns i tornet och långhusets västra del, senare hälften av 1100-talet. I slutet av 1200-talet förlängdes långhuset åt öster och blev salkyrka, samtidigt uppfördes sakristian. Omkring 1670 uppfördes gravkoret, nuvarande högkoret, möjligen efter ritningar av Nicodemus Tessin d.ä. Tornet fick sin huv med lanternin och spira 1727-28, på bekostnad av drottning Ulrika Eleonora d.y. Kyrkans medeltida valv har under 1600- och 1700-talen ersatts av trätak, undantaget tornrummets kryssvalv. 1884 blev kyrkan utsatt för en hård restaurering efter förslag av arkitekt Agi Lindegren. Det nuvarande utseendet fick kyrkan vid 1935 års restaurering under ledning av Arkitekt Erik Fant.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996
Inventeringsår 2016
Lovös ursprungliga kyrka uppfördes möjligen under 1170-talet och var betydligt mindre än den nuvarande. Till den ursprungliga kyrkan hörde det ännu bevarade tornet samt halva det nuvarande långhuset. Den ursprungliga kyrkan hade stora likheter med Eds kyrka som var en s k absidsal med absiden direkt kopplad till långhuset. Mycket tyder på att även Lovö kyrka ursprungligen hade denna ovanliga planform.
Under folkungatiden, vid 1200-talets slut, förlängdes det befintliga långhuset åt öster fram till det nuvarande koret. Sannolikt anlades tre höga och smala fönster mot söder i samband med utvidgningen. Vid samma tid uppfördes sakristian som tunnvälvdes. Under 1400-talets förra hälft slogs valv över långhuset och ett av de tre ovannämnda fönstren sattes igen. Istället togs ett nytt upp i sydost. Under 1400-talet uppfördes även ett vapenhus av sten i söder.
1603 revs de medeltida valven på grund av sprickor efter en eldsvåda och ersattes med ett plant innertak. Detta ersattes i sin tur av ett tunnvälvt valv i samband med en modernisering vid 1600-talets slut. Tunnvalvet tillkom i två omgångar. Den östra delen av långhuset täcktes av ett gipsat trätunnvalv på 1670-talet. I långhusets västra del slogs ett valv av tegel som stod klart 1676. Valvets västra del rämnade dock några år senare. 1785 genomfördes en omfattande reparation av det västra valvet, varpå även det försågs med tunnvalv av gipsade bräder.
Det nuvarande koret uppfördes på 1670-talet, troligen efter ritningar av Nicodemus Tessin d ä. Det kom till som gravkor för fältmarskalken Lorens von der Linde. Utbyggnaden hade dock redan från början ett dubbelt syfte, att både fungera som gravkor och som kyrkans högkor. Det monumentaliserade kyrkans interiör, som även moderniserades vid samma tillfälle. Detta byggnadssätt, där stormannagraven inordnas i kyrkoanläggningen, har anor från 1600-talets förra hälft. 1798 revs det medeltida vapenhuset och i samband med att det öppnades en ny entré genom tornet i väster.
Lovö kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen och ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.
På Lovö har man funnit rester från säsongsboplatser från slutet av stenåldern, bland annat vid Lunda och Söderby. Det är de äldsta spåren av mänsklig verksamhet som påträffats i kommunen. Det var dock först under bronsåldern de första fasta bosättningarna etablerades på ön. Yngre järnåldersgravfält finns vid så gott som samtliga gårdar på Lovö, vilket visar att socknen huvudsakligen bebyggdes under detta skede.
Drottningholms slott på östra delen av ön, har sitt ursprung i kungsladugården Torvesund, som anlades av Gustav Vasa. Det nuvarande slottet började uppföras av änkedrottning Hedvig Eleonora 1662 efter ritningar av Nicodemus Tessin d ä. I anslutning till slottet anlades en barockträdgård under 1680-talet, efter ritningar av Nicodemus Tessin d y. Drottningholm är idag en av landets förnämsta slottsmiljöer, och utgör ett av Sveriges bidrag till världsarvslistan.
Enligt en undersökning som genomfördes i samband med att Lovö kyrka renoverades 1935, konstaterades att det funnits en begravningsplats vid kyrkan, innan den nuvarande stenkyrkan uppfördes. Möjligen fanns en träkyrka i anslutning till denna begravningsplats. Om detta finns dock inga närmare källor.
KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk- topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Ahlstrand, J T, Arkitekturtermer, Lund 1976
Boëthius, U, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Bonnier, A C, Kyrkorna berättar. Upplands kyrkor 1250–1350, Uppsala 1987
Bratt, P, Mälaröarna – kulturhistoriska miljöer, Stockholm 1988
Calissendorff, K, Ortnamn i Uppland, Stockholm 1986
Kulturminnesvårdens riksintressen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Stockholms län 1997 Lindahl, G, Grav och rum, Stockholm 1969
Nationalencyklopedin, band 5
Nilsson, C, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001 Tuulse, A, Lovö kyrka. Sveriges kyrkor, Band VI. Häfte 3, Färentuna härad, vol 70, Stockholm 1957 Wallenberg, B, Lovö kyrka som byggnadsverk, Stockholm 198
År 1769 Nyanläggning
Nyanläggning - Gravmonumentet över Olof von Dalin och Samuel Klingenstierna invigs. Det bekostades av drottning Lovisa Ulrika och uppfördes efter ritningar av Jean Eric Rehn.
År 1951 Nybyggnad
Nybyggnad - Nytt bårhus uppförs efter förslag av arkitekten Olov Grundell.
I samband med att bårhuset uppförs rivs en träbyggnad från 1785 som tidigare fungerat som bårhus.
Legars, Niss Maria. (2008). Lovö kyrka. Kyrkokarakterisering år 2005 av Stockholms stadsmuseum på uppdrag av Stockholms stift. Publicerad 2008 av Stockholms stift.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin