Motivering (skydd): Kvarter A
Kyrkogårdens södra del har genom sitt ovanligt sammanhållna bestånd
av vårdar från främst 1600-tal ett mycket högt kulturhistoriskt
värde och intar en särställning i stiftet. Många vårdar kan misstänkas
stå på ursprunglig plats. 30-talet handhuggna kalkstensvårdar vittnar
om såväl hantverksmässigheten i gravkonsten före industrialismen
som om lokal gravkultur. En handfull vårdar har en stark koppling
till Visingsborgs grevskap och Per Brahe d.y. och speglar därmed en
av Visingsös viktigaste epoker. En smidesvård och en trävård utgör
i dag nästan helt försvunna företeelser på stiftets kyrkogårdar. Det
fåtal vårdar från senare tid som finns i kvarteret besitter i vissa fall
konstnärliga eller personhistoriska värden. Kvarteret är som helhet
vittnesbörd om en gravkultur som i stiftet endast bevarats på
ödekyrkogårdar. Dock har intrycket förändrats genom 1900-talets
jämnande av ytan och dess skötsel som en modern gräsmatta, fjärrran
från forna tiders ängskaraktär. Nytillskott i området bör helt
undvikas eller ges en utformning som underordnar sig helheten.
Kvarter B
Kyrkogårdens östra del har i hög grad en efterkrigstida karaktär
genom rader av låga vårdar, vilket är en vanlig syn på de fl esta av
landets kyrkogårdar. De kulturhistoriska värdena är knutna till
enstaka äldre vårdar och förekomst av titel. Kyrkoherdegravens inramade
grusyta har närmast ett pedagogiskt värde. Nytillskott bör
anpassas till karaktären.
Kvarter C
Norra delen av kyrkogården saknar i hög grad gravar och är därmed
ett vittnesbörd om de vidskepliga föreställningar som länge fanns
kring denna del av kyrkogården. Endast på få ställen i stiftet har
denna del av kyrkogården förblivit outnyttjad. Ett högt kulturhistoriskt
värde har vården över rektorskan Amneus som är den enda
vård som direkt minner om kyrkans långa tid som skolbyggnad.
kyrkogården
som helhet
Kumlaby kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung. Fynd
av förromanska gravmonument, s.k. Eskilstunakistor, tyder på en
kyrkogård redan under 1000-talet. Kyrkogården ingår i en sammanhållen
kyrkomiljö med förhistorisk platskontinuitet. Den småskaliga
kyrkogården är inte utvidgad under de senaste 200 åren. Den har
en trapetsformad plan med kyrkan i centrum, något förskjuten mot
entrén i väster. Kyrkogården omges av en kraftig mur av kalksten,
skiff er och gråsten, innanför vilken fi nns en trädkrans av äldre almar
och lönnar. Dessa drag är viktiga delar av en traditionell landsbygdskyrkogård. Kyrkogården saknar egentlig kvartersindelning men
kan delas upp i tre delar utifrån kyrkan, en sydlig, en östlig och en
nordlig. Gångar saknas helt utan kyrkogården utgör en sammanhängande
gräsmatta med undantag för grusytan vid kyrkporten. I
och med att kyrkogården i praktiken var en ödekyrkogård under
stor del av 1800-talet genomgick den aldrig någon modernisering
med grusgångar och ordnade gravkvarter. Den äldre ängskaraktären
kvarstod en god bit in på 1900-talet men har helt försvunnit
till följd av utjämningsarbeten och dagens moderna skötsel med
åkgräsklippare. Det vore med hänsyn till de i övrigt höga kulturhistoriska
värdena på platsen en pedagogisk vinst för kyrkogården
om den åter kunde brukas som ängsmark.
På kyrkogårdens södra del fi nns ett unikt sammanhållet bestånd av
gravvårdar från framför allt 1600-talet. Detta 30-tal handhuggna
kalkstensvårdar står oregelbundet placerade och konstituerar ett
omistligt kulturarv. De rika inskriptionerna förmedlar kunskap
om ett svunnet samhälle. Ett antal vårdar har en stark koppling till
Visingsborgs grevskap och Per Brahe d.y., bl.a. ligger här hans snickare,
musiker och skrivare. Några vårdar uppvisar påkostade reliefer
som kanske kan knytas till Brahes stenhuggare Peter Ingewallsson.
Det är oklart hur många vårdar som står på ursprunglig plats. En
smidesvård av en för Visingsö unik typ och en väderbiten trävård
är företeelser som idag är synnerligen ovanliga. Senare gravvårdar
på denna del av kyrkogården är få.
I kyrkogårdens östra del fi nns några gravrader där mellan- och efterkrigstidens låga vårdtyper dominerar. De kulturhistoriska värdena är
här främst kopplat till enstaka äldre vårdar och förekomst av titel.
Kyrkogårdens norra del saknar nästan helt gravvårdar, vilket vittnar
om gångna tiders negativa föreställningar om kyrkans nordsida. En
av de få vårdarna är av särskilt högt intresse eftersom den är den
enda som kan knytas till kyrkans långa tid som skola, 1636–1811.
Den är rest 1797 över rektorskan Amneus.
Kyrkogårdar rymmer information om personer, gårdsnamn och
försvunna yrken. Person- och lokalhistoriska värden är knutna till
vårdar med titel, vilka refl ekterar det gamla bonde- och ståndssamhället.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter
ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen
är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att
gravvårdar från olika tider fi nns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Kyrkomiljön är belägen på det som riksintresse för natur- och
kulturmiljövården klassade Visingsö.
- Murar, grindar och trädkrans är väsentliga delar av kyrkogårdens
utformning.
- Kyrkogårdens småskalighet. Utvidgningar bör undvikas.
- Nytillskott bör helt undvikas på kyrkogårdens södra del och i
övrigt anpassas till befi ntlig karaktär.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Smidesvård,
trävård och vårdar äldre än 1850 skall fi nnas med på kyrkans
inventarieförteckning.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2008)
Allmän karaktär
Kumlaby kyrkogård har en närmast trapetsoid plan med en spets i
sydost. Kyrkan ligger mitt på den lilla kyrkogården, något förskjuten
mot ingången i väster. Kyrkogården kan utifrån kyrkan delas
upp i tre kvarter som här benämns A, B och C. A ligger söder om
kyrkan, B öster om och C norr om.
Omgärdning
Kyrkogården omgärdas av en bitvis fogad, bitvis kallmurad mur
av råbruten kalksten, skiff er och kluven gråsten, knappt 1,5 meter
hög och knappt 1 meter bred, avtäckt med torv och sedum. Sannolikt
härstammar muren från 1700-talet då kungligt påbud utfärdades
om stenmurar på kyrkogårdar. I sydvästra och nordvästra
hörnen har partier kalvat ut, i det förra fallet till följd av ett träd
som sprängt muren.
Ingångar
Kyrkogården har ingång i väster mitt för kyrkans tornport. I ingången
sitter en pargrind av trä, målad i vitt och grönt och troligen
tillkommen 1922 i samband med arkitekt Göran Paulis kyrkorestaurering.
Vegetation
Innanför kyrkogårdsmuren växer en krans av sex almar och två
lönnar, alla minst sekelgamla. En av gravarna vid tornet har ett
sorgeträd i form av en hängask, karaktäristisk för det sena 1800-
talets kyrkogårdsideal.
Gångsystem
Kyrkogårdens enda gång är en grusad yta mellan kyrkogårdsingången
och tornporten.
Gravvårdstyper
Kumlaby kyrkogård uppvisar gravkonst från 1600-talet till idag.
Beståndet av 1600-talsvårdar är troligen det finaste i stiftet. De
många fint huggna stenarna är alla av kalksten med rikliga inskriptioner
och reliefer. Några enstaka är väldigt enkla och saknar synlig
inskription. Någon är bara en liten granitfl is. Det är inte osannolikt
att en del vårdar kan stå på ursprunglig plats. Det har dock enligt J
M Danielsson förekommit att öns dannemän före sin död uttryckt
sin önskan att få en viss märklig sten på sin grav. En lokal variant
av smidesvårdar (som även finns på Brahekyrkogården) är företrädd
med ett exemplar och torde stamma från 1700- eller 1800-talet.
Från sent 1700-tal finns en typiskt nyklassicistiskt vård. Från 1885
till idag är alla vårdar uttryck för gravkonstens industrialisering
och den lokala särartens försvinnande. Få vårdar är från förra sekelskiftet och bara några enstaka speglar den tidens statusladdade
gravvårdstyper som bautastenar och obelisker. Från 1930-talet fi nns
en vård som medvetet anknyter till platsens äldre gravkonst. Vad
som dominerar är annars de låga vårdtyper som blev vanliga under
1930-talet Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former
samt mer och mer uniforma. En orsak var det begränsade utbudet
av tillverkare, vilka ofta nyttjade samma kataloger. En annan orsak
var tidens kollektivistiska samhällsanda. Bland de yngsta vårdarna
finns några små stenar med naturliga former som vittnar om en
mer individualistisk gravkultur.
Allmän karaktär
Kvarter A utgör kyrkogårdens södra del och är närmast att beteckna
som ett museikvarter, här fi nns nämligen nästan alla av de äldre
vårdarna. Ytan är idag en sammanhängande gräsmatta med oregelbundet
stående vårdar som är vända mot såväl öster som väster.
Gravvårdstyper
Inom kvarteret fi nns 30 resta, handhuggna kalkstensvårdar från
1663–1716 samt sju mer eller mindre fragmentariska 1600-talsvårdar
som står lutade mot muren i söder. Vårdarna har rundat
eller fasat krön och utförliga inskriptioner om de gravlagda samt
på baksidan ofta ett längre bibelord. Stenen över snickaren på Visingsborg, Per Larsson med hustru från 1683, är utformad som en
parsten med två rundbågar i krönet. Några stenar har reliefhuggna
dekorationer. Två vårdar kröns av ett änglahuvud. Vården över Per
Brahes musikant Magnus Persson Stark från 1679 pryds på baksidan
av en kerub som blåser i en tenorbasun. Slottsskrivaren Peder
Jonsson Skierlings sten från samma år har en skildring av Kristi
uppståndelse. Dessa fi gursmyckade stenar är troligen huggna av
Per Brahe d.y:s stenhuggare Peter Ingewallsson att döma av den
naiva, stiliserade stilen. Detta antagande stöds av att de gravlagda
varit knutna till Brahes hov.
En låg tumba med mycket nött häll kan kopplas till den 1687 avlidne
kyrkoherden Petrus Erland Wirchneus. En säregen smidesvård
på stensockel är av en typ som även förekommer på Brahekyrkogården
och torde höra hemma i 1800-talet. Från samma sekel bör
en kraftigt väderbiten trävård med spetsigt krön härröra, den enda
som bevarats av en tidigare mycket vanlig vårdtyp. Från 1864 fi nns
en nyklassicistisk kalkstensvård över en hemmansägare.
Endast enstaka vårdar är från senare tid. De fl esta är samlade vid
kyrkogårdsentrén i nordväst under en hängask. Sorgeträdet är troligen
samtida med den första vården, en liten häll från 1885 över
kyrkoherden J M Lundén. Tre liknande små hällar eller plattor är
från 1897–2004 över medlemmar av familjerna Tingström, Lundén
och von Tell. I anslutning fi nns även en stor och stram kalkstenshäll
från 1990 över landshövdingen i Östergötlands län, Per Eckerberg
och en mer ordinär mellankrigstida vård över en kronolänsman.
För sig själv i sydväst står en påkostad jugendvård från 1918 över
prästänkan Sophie Wirsén. Från 1930- och 40-talen fi nns tre små
vårdar av vanlig låg typ, varav en över en skomakarmästare.
Kvarter B
Allmän karaktär
Kvarter B utgör kyrkogårdens östra del. Det består av tre nordsydliga
gravrader med vårdarna vända mot väster. En av gravarna
pryds av två stora cypresser.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet domineras av 1900-talet genom typiska låga,
rektangulära vårdar från 1930-talet fram till och med 1980-talet.
Äldsta vården är en avbruten kalkstensvård från 1600-talet följt av
sockeln till en nu försvunnen smidesvård i nordöstra hörnet. Från
1897 finns en typisk obelisk i polerad svart granit. På kyrkoherde J
E Wirséns grav från 1915 fi nns en liten grusbädd med en låg gavel,
idag den enda grusgraven på kyrkogården. De yngsta vårdarna från
1990- och 2000-talet är små stenar med naturliga former. Bland
de äldre vårdarna fi nns några med titel: kantor, nämndeman, kyrkoherde,
kranmaskinist, folkskolelärare, predikant, mjölnare och
rättare.
Kvarter C
Allmän karaktär
Kyrkogårdens norra del besitter bara fyra gravvårdar, spritt placerade.
Gravvårdstyper
Äldsta vården är huggen i kalksten 1797 över rektorskan Ulrica
Amneus. Utförandet är nyklassicistiskt stramt. En inhuggen sentens
minner om alltings förgängelse: ”Det du är har hon varit. Det hon
nu är skall du varda.” Från 1902 fi nns en liten bautasten i polerad
svart granit. En kalkstensvård från 1933 över handlanden Sirén är
utformad med 1700-talets gravkonst som förebild. Därigenom är
den ett uttryck för dels en anpassning till lokal tradition, dels för
det samtida sökandet efter en ny gravkonst.
Inventeringsår 2016
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2016
Kyrkogården är anlagd under tidig medeltid. Rester av åtminstone
två förromanska gravmonument, s.k. Eskilstunakistor, indikerar
att en stavkyrka med tillhörande kyrkogård kan ha funnits redan
på 1000-talet. Fynden talar även starkt för en stormannanärvaro.
Även om Ströja kyrka under tidig medeltid måste ha omgetts av
en kyrkogård så kom Kumlaby kyrkogård senare att i princip vara
öns enda begravningsplats fram till 1754. Därefter togs tydligen
Brahekyrkans kyrkogård åter i bruk. Trots att Kumlaby kyrka från
1811 brukades som sockenmagasin användes kyrkogården frekvent
fram till 1839, därefter skedde inga nya gravsättningar förrän 1864
samt 1885 och sedan sporadiskt fram till idag, framför allt efter
kyrkans restaurering 1922.
Föga är känt om kyrkogårdens utseende i äldre tid, men den bör
ha haft den vanliga karaktären av äng med endast ett fåtal spridda
gravvårdar. Under 1600-talet tillkom fl era fi nt huggna kalkstensvårdar.
Kyrkogården är troligen inte utvidgad under de senaste två
seklerna. På en avmätningskarta från 1767 tycks kyrkogården ha
samma utsträckning som idag och med säkerhet på storskifteskartan
från 1801. Kring 1800 torde stenmur och trädkrans av alm ha
tillkommit. Genom sin karaktär av ödekyrkogård under en stor del
av 1800-talet genomgick kyrkogården aldrig den förändring som
kom att prägla de fl esta landsbygdskyrkogårdar med välordnade
gravkvarter och grusgångssystem. Kyrkogården behöll sin vildvuxna
”knöliga” karaktär fram till 1930-talet. 1910 rengjordes de
äldre vårdarna och texterna fylldes i med svart färg. 1928 gallrades
trädkransen kraftigt. 1936 lades torv på kyrkogårdsmurens krön.
1937 lagades ett antal av de gamla stenarna av preparator C G Hesselblad
från Stockholm. En sönderslagen sten ihopsattes och restes,
sprickor i fem andra stenar lagades med stenkitt. De övriga stenarna
rengjordes från mossa och impregnerades. 1938 igenfylldes håligheter
på kyrkogården och gravkullar jämnades för att få en planare
yta. Vid okänt tillfälle infördes 80 cm som maxhöjd på nya gravvårdar.
1954 gjordes en ny konservering av 12 gamla stenvårdar. R
S Wibeck från Riksantikvarieämbetet lagade bl.a. två sönderslagna
vårdar med stenkitt, den ena tillhörande släkten Fong.
1987 schaktades kring kyrkan för dränering. 1988 gallrades trädbeståndet
kring kyrkogården. 2001 togs syllstenar från det gamla
vapenhuset bort utan tillstånd för att underlätta gräsklippningen.
Faktum är att kyrkogården i dag har föga eller inget kvar av sin gamla
ängskaraktär utan snarare påminner om ett modernt gravkvarter i sin
behandling. 2007 lämnade länsstyrelsen sitt tillstånd till renovering
av skadade delar av kyrkogårdsmuren, vilket ännu ej utförts.
År 1636 Tagen ur bruk
Kyrkan omdanas till trivialskola av Per Brahe d.y. Kyrkogården
fortsätter att brukas.
År 1839 Tagen ur bruk
Sista gravsättningen på kyrkogården fram till 1885. Period som
ödekyrkogård.
År 1910 Ändring
Rengöring av gravvårdar och imålning av inskriptioner.
År 1922 Återinvigning
Kyrkan restaureras och tas åter i bruk som sommarkyrka.
År 1928 Ändring - Gallring av träd
Trädgallring kring kyrkogården.
År 1936 Ändring - Inhägnad, mur
Torvläggning på kyrkogårdsmur.
År 1937 Ändring - Begravningsplats
Konservering av 6 äldre vårdar. Preparator C G Hesselblad, Stockholm.
År 1938 Ändring - Begravningsplats
Planering av kyrkogårdens yta varvid ojämnheter avlägsnas.
År 1954 Ändring - Begravningsplats
Konservering av tolv äldre vårdar. R S Wibeck, Riksantikvarieämbetet,
Stockholm.
Konservator: R S Wibeck
År 1987 Ändring
Schaktning för dränering kring kyrka.
År 2001 Ändring
Borttagning av syllstenar till vapenhus utan tillstånd.
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Lantmäterimyndigheternas arkiv.
Lantmäteristyrelsens arkiv.
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(1956). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län III.. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1989). Jönköpings kommun. Landsbygden. Kulturhistorisk utredning.. ISBN: .
Lundberg, Nisser, Erik, Wilhelm. (1953). Visingsö. ISBN: .
Wienberg, Jes. (2000). Visingsö, Sverkersätten och kyrkorna. Visingsöartiklar. ISBN: .
Danielsson, J M. (1929). Kumlaby kyrka och kyrkogård på Visingsö. ISBN: .
Nisser, Wilhelm. (1931). Konst och konsthantverk i Visingsborgs grevskap på Per Brahe d.y:s tid I-II. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin