Ryningska palatset består av en huvudbyggnad och tre flygelbyggnader och upptar hela kvarteret Atomena. Kvarteret har en brokig och sammansatt historia. Uppfört som adelspalats, för att sedan bli borgarhus med en rad olika verksamheter och sedermera kontor för kommunal och statlig administration. Ägarskapet har i samma utsträckning varierat genom åren. Till en början med privata ägare, senare Stockholms stad och sedan 1950-talet med staten som ägare. Förvaltare sedan 2008 är Statens fastighetsverk.
Viceamiralens palats Viceamiralen Erik Ryning ägde i början av 1600-talet fyra tomter på Stadsholmen. Efter stadsbranden på 1620-talet och dragningen av den nya paradgatan Stora Konungsgatan, senare Stora Nygatan, löstes dessa in och amiralen tilldelades en ny större tomt som kallades Atomena. Tomten låg i anslutning till stadsmuren och i dess sydöstra hörn låg ”Gråmunketornet”, som var porten i denna del av stadsmuren. En mindre byggnad fanns på den nya tomten.
Palatset började troligen byggas redan under 1630-talet och uppges vara i det närmaste färdigställt 1644. Det finns ett utkast till fastebrev från 1641 som hänvisar till en tidigare överenskommelse mellan Ryning och staden. När fastebrevet slutligen skulle upprättas hade amiralen bebyggt en större yta än vad han från början tilldelats. Men eftersom han byggt ”till prydnad och heder” lät man saken bero.
Troligen är det arkitekten Simon de la Vallée som har ritat byggnaden. Bygget av det närbelägna Riddarhuset påbörjades i juni 1641 och det fanns då flera olika förslagsritningar upprättade av de la Vallée. Mycket talar för att Ryning anlitade samma arkitekt för sitt palatsbygge, som påbörjades på allvar under hösten samma år. Simon de la Vallée var i princip den ende utbildade arkitekten i Sverige under denna tid och han var mycket eftertraktad och anlitad av adelsmän.
Simon de la Vallée var troligen också den som ansvarade för Bengt Oxenstiernas palats på Riddarholmen (Hessensteinska palatset). Detta var ett palats av fransk typ med flygellängor runt en sluten gård som för första gången byggdes i Sverige. Rynings palats följer detta mönster. Huvudbyggnaden förlades till tomtens sydöstra del. Den hade en rektangulär plan med ena gaveln mot Gråmunkegränd och långsidan efter Stora Nygatan. Denna fasad hade åtta fönsteraxlar och bjälklagens rikt smidda ankarslutar var synliga mellan våningarna. Byggnaden hade tre våningar ovan mark och kröntes av gavelrösten samt prydnadsrösten över långfasadernas mittaxel, alla med i sten huggen utsmyckning.
Trots omfattande arkivstudier och arkeologiska utredningar har det inte gått att exakt belägga hur flyglarna ursprungligen var utformade. Möjligen lät man äldre byggnader stå kvar som införlivades i palatsanläggningen. Det är dock troligt att det i de sydvästra och nordvästra hörnen uppfördes små paviljonger. I tomtens mittaxel uppfördes ett större porthus. Dessa tre byggnader bands ihop med murar eller låga längor av sadeltak.
Den Ryningska anläggningen uppfördes inte fullt ut symmetriskt. Troligen berodde detta på markförhållandena på tomten samt att det möjligen fanns äldre befintliga byggnader som kunde användas i anläggningen.
De i sten huggna portalerna till palatset och porthuset inramar breda och höga öppningar. Porthusportalen har en utformning med ornamentik i låg relief. På den nu till största delen försvunna frontonens sneda plan vilar inte kvinnogestalter eller krigare som brukligt var, utan ett par alltjämt bevarade delfiner. De anspelar på byggherrens ställning som viceamiral. Mittkartuschen med vapnen är försvunnen. Även gavlarna fick utsmyckningar med skulpturer i nischer.
Huvudportalen ligger mot Stora Nygatan. Portalomfattningen har en rik skulptural utsmyckning. De förkroppade rusticerade sidopilastrarna bär upp två kvinnogestalter som symboliserar hoppet och tron med sina respektive attribut. Portalbågen över portöppningen kröns av mjukt formad broskornamentik som avslutas med en kartusch med Rynings och hans makas Maria Elisabeth Kurtzels vapensköldar. Parets vapen, men där de två sköldarna flankeras av puttis, hittas även på portalen till herrgården Lämshagas huvudbyggnad, Rynings lantegendom på Värmdö i Stockholms skärgård. Intressant är att Ryning drev dessa två byggnadsprojekt ungefär samtidigt, möjligen påbörjades Lämshaga vid slutförandet av stadspalatsbygget. Värmdöportalen är daterad 1647 och har en liknande uppbyggnad som Ryningska palatsets mindre gårdsportal. Men på detaljnivå finns det skillnader mellan portalerna, vilket möjligen kan förklaras av att Rynings värmdöportal uppges vara huggen av Johan Wendelstam medan stadspalatsets portaler ska vara huggna av Aris Claezon. På Lämshagas huvudbyggnad finns en liknande typ av snirkliga ankarjärn på fasaderna som på Rynings stadspalats.
I Rynings palats låg huvudentrén och gårdsportalen något förskjuten norr om vestibulens mittaxel. I vestibulen mynnade en i längdaxeln korsande korridor. Även i de övre våningarna fanns detta korridorsystem delvis genomfört. I bottenvåningen, vilken enligt tidens bruk användes som ekonomiutrymmen, täcktes rummen av bjälktak utan dekorationer. Den gamla snickeriinredningen från den Ryningska tiden har helt försvunnit under senare århundraden. Dörrbladet till portalen mot Stora Nygatan är dock av allt att döma från 1600-talet. Ett liknande dörrblad finns kvar på Rynings Lämshaga, båda dörrarnas yttre har en karaktäristisk rutindelning med rik profilering.
Ur mantalslängderna från slutet av 1600-talet framgår att palatset så gott som uteslutande disponerades av ägaren och hans tjänstefolk. Flertalet av tjänarna bodde troligtvis i flyglarna. Erik Ryning avled 1654 och hans förmögenhet övergick till hans maka Maria Elisabet som 1678 sålde palatset till lantmarskalken Henrik Falkenberg.
Det sena 1600-talet, ny ägare och huset förstoras
Lantmarskalken Henrik Falkenberg gjorde avsevärda förändringar av palatset efter övertagandet 1678 och ska ha varit den som ansvarade för att förlänga huvudbyggnaden mot norr och att bygga på gårdsflyglarna till enhetliga två våningar. En lägre övervåning tillkom också på huvudbyggnaden och huset blev nu ett av stadens största adelspalats. Huvudbyggnaden liksom flyglarna blev försedda med säteritak.
Efter Falkenbergs död 1691 övergick palatset så småningom till hans äldsta dotter Eva Catharina och vid hennes död 1707 till hennes make friherre Hugo Johansson Hamilton af Hageby.
1700-talets första hälft; "Hamiltonska huset"
Fram till 1756 var flera generationer Hamilton ägare och huset kallades därför också "Hamiltonska huset".
Ännu 1729 var den högadliga karaktären dominerande i huset. Fältmarskalken och ägaren Hamilton disponerade två våningar med åtta rum. Utöver honom bodde flera adelsmän med familjer och tjänstefolk i huset. På fjärde våningen bodde dock numera en rad borgare, bland annat målare, perukmakare, källarmästare, skräddare och glasmästare. 1755 var grupperingen av de boende i stort sett detsamma, men nu hade även en del andra verksamheter lokaler i byggnaden. Två kaffehus fanns liksom den mycket välbesökta källaren Hoppet eller Gyllene Hoppet och även en butik för Rörstrands porslinsfabrik.
Den äldsta bevarade brandförsäkringshandlingen för palatset är daterad 1747. I denna beskrivs "trenne flyglar tillsammans byggda", alla i två våningar med den en våning högre frontespisen. Flyglarna överensstämmer i storlek och huvudsaklig disposition med de befintliga. Några inredningsdetaljer förutom innertakens ytbehandling är inte noterade. Bostadsrummens tak var som regel gipsade, men några bjälktak och paneltak förekom i ovanvåningen och även ett "på väv målat".
1700-talets mitt, palatsets borgerliga period inleds
1756 såldes palatset till sekreteraren Gottfrid Sack. Han levde till största delen på de inkomster han förvärvade genom uthyrning i kvarteret. Med Gottfried Sack avslutades husets högadliga period som från och med hans tillträde fick en utpräglad borgerlig karaktär. Flertalet av de talrika lägenheternas innehavare hörde hemma i de bredare samhällslagren. Gottfrid Sack hade själv ett kafé eller kaffehus som var mycket anlitat som klubblokal under riksdagarna på 1760-1770- talen.
Anläggningen behöll under den här perioden i huvudsak det utseende den fått redan under 1670-1680-talet. Mellan södra flygeln och huvudbyggnaden hade en bod av sten med brädtak klämts in och inne på den stenlagda gården stod dessutom två små låga bodar av sten, täckta med tegeltak. Huset mot Stora Nygatan samt flyglarna mot Riddarhustorget och Munkbron var alla inrättade för bostadsändamål. Södra flygeln mot Gråmunkegränd inrymde vagnshus och stall för fem hästar och ovanför stallet fanns också en foderskulle.
1600-talsdetaljer i inredning och utsmyckning fanns ännu kvar, men många förändringar hade ägt rum under 1700-talet. Stengolv hade ersatts med brädgolv och taken var numera gipsade. Paradrummen var inredda med såväl stenspisar som kakelugnar. Byggnadernas rumsdispositioner överensstämmer vid den tiden i stora drag med de nuvarande. Nästan samtliga rum hade träpaneler i fönsterhöjd, av den typ som ännu finns bevarade i ett fåtal av rummen.
1760 sålde Sack huvudbyggnaden vid Stora Nygatan till läkaren assessor Johan Bergstrahl, men behöll flyglarna utefter den lägre delen som låg åt Munkbron. Gårdsrummet delades av mellan ägorna. En mur från norra till södra flygellängorna planerades, men om den uppfördes är inte känt. 1774 övergick även dessa delar av fastigheten i Bergstrahls ägo. Vid detta köp innehöll fastigheten inte mindre än 147 skilda rumsenheter.
Bränder på 1770- och 1780-talet, byggnaden får brutet tak
Vid en brand i kvarteret 1770 förstördes de översta våningarna och ägaren Johan Bergstrahl började genast reparera huvudbyggnaden. Den översta våningen höjdes och fick brutet tak. Fasaderna slätputsades och avfärgades gula. Byggnaden fick alltså sitt nuvarande utseende med brutet tak efter branden.
1781 drabbades den Bergstrahlska egendomen åter av brand, då i den norra flygeln. Vid reparationen efter branden inreddes nio nya rum i vindsvåningen, varav sex med eldstäder. Brandskyddet förbättrades dessutom då tegelgolv lades in på hela vinden och trätrapporna till vinden byttes mot stentrappor.
Kaffehusen, serveringarna och butikerna var under denna tid talrika i huset. Läget var det allra bästa. Riddarhustorget var under senare hälften av 1700-talet Stockholms förnämsta öppna plats, där den eleganta världen flanerade. I huset fanns även en tid ett vaxkabinett som var en stor sevärdhet.
1800-talets senare hälft
1841 inköptes kvarteret av porslinshandlaren Lars Johan Warodell som blev den siste privata ägaren. Under Warodells tid gjordes inga mera genomgripande förändringar förutom några tillbyggnader inne på gården. De förändringar som Warodell gjorde inskränkte sig till vindsinredningar, dels i västra flygeln där en ny takkupa byggdes invid frontespisen, dels i södra flygeln där han inrättade en fotografisk ateljé med höga fönster mot gården. Inne på gården fanns flera små hus byggda mot flyglarna. De var byggda av trä och sten och användes som avträden och magasin.
Warodell hade i huvudbyggnadens bottenvåning en mycket uppmärksammad butik för försäljning av porslin och glas och andra bosättningsartiklar, inte minst tapeter.
Warodell avled 1863 och efterlämnade en betydande förmögenhet. Bergstrahlska huset donerade han till Stockholm stads Bemedlingskommission. Kommissionen förvaltade sedan 1776 Börshuset och andra av borgerskapets fastigheter samt borgerskapets enskilda medel och donationsfonder.
Avkastningen från dödsboet fördelades i fem lotter. Två femtedelar skulle tillfalla Warodells lagliga arvingar och två femtedelar avsattes för fattiga borgare i staden. Den återstående femtedelen skulle avsättas till en fond, för att enligt testamentet "i en framtid ombygga flyglarna till ett prydligt och ändamålsenligt hotell för resande, enligt då blivande tiders fordringar." Någon ombyggnad till hotell skedde dock inte.
Åren närmast efter Warodells frånfälle var de flesta lägenheterna uthyrda till enskilda personer, men togs efter hand i anspråk av Bemedlingskommissionen för andra ändamål. Under senare delen av 1800-talet skedde inga stora förändringar men däremot vissa moderniseringar enligt tidens krav och möjligheter. I vissa rum installerades varmvattens- och varmluftskaminer och på vinden i huvudbyggnaden infördes "klosettkontor".
Staden köper huset 1906
1906 förvärvade Stockholms stad fastigheten och började inrätta kontor åt kommunala förvaltningar. Kontoriseringen hade dock påbörjats redan på 1880- talet. I samband med stadens övertagande revs också de flesta av gårdshusen och stadsträdgårdsmästaren Mauritz Hammarberg omgestaltade gården med planteringar.
1910 muras entrén igen och en skyltfönsterportal vid Stora Nygatan togs bort. Lokalerna togs därefter i anspråk av stadens drätselnämnd. Under de närmaste åren skedde flera interiöra förändringar för att anpassa lokalerna till de kommunala förvaltningar som flyttade in efter hand. Interiörerna i flyglarna byggdes också om till kontorsrum för kommunala verksamheter. Vanligt var rivning av bärande väggar, insättandet av mellanväggar i större rum och fördelning till mindre rumsenheter.
1931 installeras nya värmeledningar i fastigheten. Huvudbyggnaden kompletterades med nya toaletter. 1946 inreddes även huvudbyggnadens vindsvåning till kontor och en hiss installerades. Interiörerna fick ett för tiden standardiserat kontorsutseende. Vid sidan av varmluftskaminer och värmeelement fanns kakelugnar kvar i flera rum in på 1940-talet. Flyglarnas sanitära förhållanden förbättrades då vattenklosetter och tvättställ installerades. Samtidigt revs gårdens avträdeshus.
Staten övertar 1950, det forna palatset blir domstolsbyggnad
En debatt om rivning av flygelbyggnaderna pågick mellan staden och kulturhistoriska myndigheter under 1940-talet. Det hela avslutades med att flyglarna bevarades och att Stockholms stad 1950 överlät fastigheten till staten med Byggnadsstyrelsen som förvaltare.
Efter statens övertagande genomfördes 1951-1954 en större ombyggnad med Arthur von Schmalensee som ansvarig arkitekt. Ombyggnaden gällde i första hand huvudbyggnaden som iordningställdes för den nya hyresgästen Arbetsdomstolen. Flyglarna åtgärdades förmodligen också, men i mindre omfattning, då man redan konstaterat att flyglarna behövde en förstärkning av grunden. Av kostnadsskäl sköts dock detta upp på obestämd tid. Ett mindre brygghus på gården mot nordöstra flygelbyggnaden revs och i gårdens öppna port uppfördes en ny byggnad med ett brand- och inbrottssäkert arkiv för Arbetsdomstolen och som genom nya dörröppningar förband flygeln och huvudbyggnaden.
Ombyggnaden innebar en omfattande omgestaltning. Huvudbyggnaden försågs med nya tekniska system som vatten, avlopp, ventilation och el. För ventilationen installerades en mekanisk frånluftsanläggning i kombination med kanaler i nya platsbyggda undertak i korridorerna och utnyttjande av gamla ventilationskanaler. Avloppsstammarna som var av gjutjärn, doldes genom att de fälldes in i 1600- och 1700-tals murverken.
Planlösningarna ändrades delvis, bland annat skapades den stora sessionssalen på bottenvåningen, rum 210, genom rivning av hjärtväggen som växlades av med en stålkonstruktion. Hissen flyttades samtidigt till sitt nuvarande läge.
Vid ombyggnaden utraderades till stora delar 1800-talets och det tidiga 1900- talets inredning. 1600-talets bevarade inredningsdetaljer bedömdes som värdefulla och lyftes fram i den nya gestaltningen. Äldre snickerier fungerade också som förlaga för nytillverkade snickerier, vilka framställdes efter von Schmalensees noggrant genomarbetade ritningar.
Flera bemålade tak från 1600-talet framkom bakom 1700-talets gipstak. I sessionssalen rum 306, påträffades ett rikt dekorerat bjälktak som togs fram och konserverades. Taket kompletterades med en konsolfris som rekonstruerades utifrån funna spår. Det praktfulla taket ger det stora rummet en stark karaktär. Till intrycket bidrar rummets ljusa hörnläge på piano nobile, huvudvåningen, vilket tyder på att det hade haft en betydelsefull roll i Rynings palats. 1600-talet märks också i rummet genom de frilagda valven i fönsteröppningarna. I rum 322 hittades också ett bemålat bjälktak som lämnades synligt efter konservering. På våningsplanet två trappor togs fram i rum 421 ett välbevarat slätt paneltak från 1600-talets slut med en dekoration av akantusblad och lagerstav i grisaille mot röd botten.
I övrigt gav Arthur von Schmalensee interiören en helhetsgestaltning med svagt brutet vitmålade putsade väggar och gråmålade snickerier. Dörrsnickerierna kompletterades och utfördes som profilerade ramverksdörrar i både hel- och halvfranskt utförande. Rummen gavs en generell och enhetlig karaktär med ett gediget och beständigt utförande. Trapphusen fick nya golv av kalksten, som anslöt i kulör till den äldre stenen. Von Schmalensees ombyggnad präglades av en rationell inställning till objektet och innebar en omfattande och långtgående omgestaltning av helheten.
1965 blev Ryningska palatset förklarat som byggnadsminnesmärke (numera statligt byggnadsminne).
Flyglarnas sättningsproblem fick en lösning 1978 då beslut togs att genomföra en omfattande grundförstärkning. Utöver själva grundförstärkningen riktades golven upp och flyglarna kompletterades med nya toaletter, nya VVS-ledningar för installationer och förbättrad ventilation. I samband med dessa arbeten skedde även lagningar av flygelfasadernas puts och de avfärgades med kalkfärg.
Byggnadsstyrelsen upphörde som statlig myndighet 1993 och kvarteret Atomena övergick till det nybildade statligt ägda fastighetsbolaget Vasakronan. Inga större förändringar av byggnaderna skedde under den tid Vasakronan förvaltade fastigheten. De åtgärder som gjordes var mest av teknisk art, som till exempel installation av frånluft och antenner för mobila telenät.
Statens fastighetsverk tog över förvaltningen av kvarteret 2008, då Vasakronan såldes till privata aktörer. Året efter renoverades fasader, tak och fönster på flyglarna. Fönster och dörrar målades med linoljefärg. Stenportalen vid Munkbron iordningställdes. Fasaderna avfärgades med traditionell kalkfärg i en ljust gul kulör. Målsättningen var att ge flyglarna en färgsättning som var typisk för kvarteret men som inte nödvändigtvis var identisk med något utpekat årtal.
2012 lades huvudbyggnadens tak om. Plåten byttes och platsmålades samtidigt som underliggande rötskadat trä ersattes med nytt. Även huvudbyggnadens fönster renoverades och målades.
2013-2014 byggdes arkivbyggnaden från 1950-talet om till miljöstation för att få bort soptunnorna från gården. Vid iordningställandet försågs det nya soprummet med släta målade dörrar av metall mot både gård och gata. Mot gatan ersatte dessa dörrar ett tidigare fönster.
Under 2010- och 2020-talet har i övrigt äldre installationer som inte längre varit i bruk avvecklats och rensats bort. I övrigt har inre arbeten med inriktning på ventilation, säkerhet och tillgänglighet gjorts liksom konservatorsarbeten på portalerna. Målsättningen under senare års renoveringar och ombyggnader har varit att respektera 1950-talets restaureringsprinciper vad gäller val av utföranden och material.
Förteckning över byggnadsminnesmärken som tillhör staten eller står under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende. Riksantikvarieämbetet och Liber Förlag, 1976. ISBN: 91-38-02814-X
Beslut om skyddsbestämmelser, Riksantikvarieämbetet, 2025-05-06, dnr RAÄ-2022-1129.
Nyckelord: Bostäder, Palats, "Övriga kompletterande kategorier","Flygel", "de la Vallée,Simon:Arkitekt"
Öppna på kartan Fler i kategorin