Motivering (skydd): Samhällshistoriskt värde - Byggnaden tillsammans med byn i övrigt berättar en mycket intressant samhällshistoria kring gästgiveriverksamhet och här även dess samröre med klosterverksamheten och reformationen. Berättelsen åskådliggörs på ett pedagogiskt tydligt sätt genom helhetsmiljön, Riksintresset Askeby (KE 42), som bl a innehåller kloster- och sockenkyrkan med anor från 1180-talet, lämningar efter det under 1500-talet raserade cisterciensernunneklostret, klockbod från 1800-talet, tiondebod, prästgård, skola, lärarbostad, gästgiveriet och inte minst landsvägen samt sammansatta fornlämningar som runsten, järnåldersgravfält, stensträngar och boplatser.
Socialhistoriskt värde - Askeby Gästgivaregård berättar både genom dess exteriör och interiör på ett pedagogiskt sätt hur den resandes livsmiljö kunde se ut, men även hur livet såg ut för de som levde på gården och drev gästgiveriverksamheten.
Traditionsvärde - Det finns även ett torp (Vadet) som tillsammans med runsten, gravfält, hålväg och ett vadställe som på ett pedagogiskt sätt illustrerar hur miljön runt kommunikationsleder vanligen kunde se ut under järnålder. Denna öst-västliga led genom riksintresset är möjligen en del av den gamla Eriksgatan och allfarsvägen intill Askebys gästgivaregård har alltså en mycket lång tradition som kommunikationsled.
Gästgiveriverksamheten har en lång tradition i Askeby sedan klostertiden med start under 1100-talets senare del.
Byggnadshistoriskt värde - Gästgiveribyggnaden är mycket välbevarad genom att så mycket fått stå orört under så lång tid, vilket är sällsynt. Byggnaden bär framför allt spår från dess tid som gästgiveri, från 1700-talets senare hälft då byggnaden sannolikt uppfördes och från renoveringen vid 1800-talets mitt.
Exteriört är byggnaden i sin helhet väl bibehållen som parstuga i två plan med dess sadeltak, taknock, vattbrädor och hängrännor i trä, skorsten (den västra är dock nedplockad till vinden), merparten av fönstren är från 1700- och 1800-talet, verandan, ytterdörren från byggtiden finns bevarad i en bod samt grunden, källaren och källarhalsen i obearbetad fältsten mm.
Även interiört är gästgivaregården väl bevarad och berättar dess historia som gästgiveri under olika epoker. Planlösningen är väl bibehållen förutom kökstillbyggnaden, originaldörrar av 1700-talstyp med ursprungliga gångjärnsbeslag och kammarlås finns bevarade. Fönstersnickerier från byggtiden finns bibehållna och delvis har även dess originalmålning i grå ton bevarats. Vidare finns två öppna spisar sannolikt från 1700-talet. Huvudsakligen präglas byggnadens interiör av renoveringen från 1800-talet då väggarnas lerklining gjordes om och dekorerades med schablonmålningar i limfärg. Det finns även vid nämnda renovering flyttad linneväv bemålade med festonger enligt 1700-talskaraktär, troligtvis flyttad från undervåningen och använd som underlag för spännpappen.
Sammanfattande värde
Askeby Gästgivaregård är mycket väl bevarad nästintill orörd sedan en längre tid vilket i sig är mycket sällsynt. Byggnadens exteriör och interiör och dess placering inom riksintresset Askeby KE 42 berättar en intressant samhällshistoria om länets och landets gästgiveriverksamhet samt dess samband med klosterverksamheten och reformationen. Gästgiverimiljön illustreras både genom byggnaden som sådan och riksintressemiljön, Askeby, som helhet med en lång tradition av gästgiveriverksamhet och som samlingsplats utmed kommunikationsleden vilket bidrar starkt till den kulturhistoriska berättelsen. Byggnadshistoriskt illustrerar byggnaden på en tydlig sätt om dess olika skeden och funktion som gästgivaregård under 1700- och 1800-talet. Askeby gästgivaregård är genom sitt stora kulturhistoriska värde att betrakta som synnerligen märklig.
Inventeringsår 2016
Askeby Gästgivaregård är en parstuga i två våningar, sannolikt uppförd under senare delen av 1700-talet, och nu tjänar byggnaden som flygelbyggnad till Askeby Östergård 1:1.
Exteriör
Parstugan har ett sadeltak täckt med flackt enkupigt handslaget lertegel. När taket lades om 1988 återanvändes delvis det gamla teglet och komplettering skedde med liknande tegel från Kummelby. Taknock, vattbrädor och hängrännor är i trä. Västra gavelns vindskivor i nockpartiet har järnbeslag. Skorstenen är murad i rött tegel med krön och underbeslag av plåt. Den västra skorstenen plockades ned till vinden 1948. Fasaden är en rödfärgad locklistpanel som troligtvis sattes upp under 1900-talets första hälft och spikades med trådspik. Vattbrädor i trä avslutar fasaden mot grunden som är i murad av obearbetad fältsten och utstrukna fogar. Knutbrädor och foder är vitmålade. Den södra delen har en enkel veranda som sannolikt tillkommit vid 1800-talets mitt. Verandan är försedd med ett pulpettak med enkupigt tegel och hängrännor i urholkat trä lagda i smidda rännkrokar. Dess räcken är i kryssutförande med fasta bänkar på båda sidor. Trappan är i trä och väggen är här i vitmålad lockpanel. Ytterdörren från tidigt 1950-tal är i karrosseripanel och försedd med en mindre fönsterinfattning. Här bör även originaldörren nämnas som finns bevarad i en bod. Den har diagonalställd och profilerad panel, målad med en guldockra oljefärg och dess portklapp är i mycket kvalitativt smidesutförande.
Under huset västra del finns en tunnvälvd källare murad i obearbetad fältsten. Källaren är från husets byggnadstid med jordgolv och flera förvaringsnischer. Ingången går via en källarhals med sadeltak täckt med enkupigt tegel och tränock. Den svarta bräddörren har ett smitt handtag av 1700-talstyp. Kraftiga kallmurar omfattar källarhalsen på båda sidor. Den norra långsidan har en kökstillbyggnad med ett pulpettak klätt med enkupigt tegel. Tillbyggnaden kan konstateras tillkommen före 1950 och sannolikt redan under 1800-talet då fönstrens profilering tillhör 1800-talet. Fönstren är i tvåluftsutförande med två rutor i varje båge. Fönsterbeslagen varierar men det finns kvar dem som är från 1700-talet, tidigt och sent 1800-tal samt bågar från 1950-talet i äldre karmar. Övervåningen har minst tre fönster med mycket gammalt munblåst fönsterglas.
Interiör
Planlösningen är som helhet bevarad. Det är enbart köket som är utbyggt mot norr. Interiörens huvudsakliga karaktär präglas av en renovering vid mitten av 1800-talet då lerkliningen förnyades och bemålades med schablonmålningar i limfärg. Schablonmålningarna återkommer i nästan alla byggnadens rum. Målningarna har dock ett behov av konservering då lerkliningen behöver kompletteras och fästas. En stor del av originaldörrarna från 1700-talet är bibehållna förutom två masonitdörrar i nedre farstun som tillfördes i början av 1950-talet. Flertalet av 1700-talsdörrarna har även ursprungliga gångjärnsbeslag och två dörrar har även kammarlåsen bevarade. Även fönstersnickerier i form av mittposter och foder med profilering från 1700-talet finns bevarade, med originalmålning i tunt målad mörkt grå linoljefärg. Vidare finns två öppna spisar bibehållna, sannolikt från byggnadstiden. Renoveringen som ägde rum under 1950-talet fick till följd att köket fick nya ytskick, ny skåpsinredning, de två nämnda masonitdörrarna samt nya tapeter.
KÄLLA: Beslut Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Östergötlands län, 2009-06-23, Dnr 432-9903-88
Nyckelord: Hotell, logi och restaurang, Hotell, Gästgiveri
Öppna på kartan Fler i kategorin